Herr talman! Tack, sjukvårdsministern, för svaret!
Det är viktigt att inte lämna pålagor till regionerna och kommunerna. Där vill jag påpeka att man har arbetat med den nationella planen på ett sådant sätt att man har förankrat den hos huvudmännen. När man lade fram det slutgiltiga förslaget var det alltså väl genomarbetat och förankrat hos de olika huvudmännen. Det var alltså inte tanken, utan man är enig om att det är viktiga förslag.
Jag nämnde tidigare att antalet månadsanställda inom hälso- och sjukvården ökade med bara 2,4 procent jämfört med 2022. Ökningen är dessutom väldigt ojämnt fördelad mellan regionerna. Det är sorgligt att se hur hårt sjukvårdskrisen har slagit mot exempelvis Region Östergötland, som under perioden till och med minskade antalet vårdanställda med 474 personer.
Samtidigt är det mycket positivt att Region Stockholm har lyckats få 2 340 fler månadsanställda medarbetare i vården. Det innebär att Region Stockholm står för 34 procent av den totala ökningen i landet. Även Region Skåne har ökat sina månadsanställda.
Sammantaget räcker dock inte detta. Behovet av fler medarbetare finns i hela Sverige, och personalfrågan är i grunden en fråga om patientens behov. Det handlar om att patienter ska få den vård de behöver i tid och att kvaliteten i vården ska stärkas. För att lyckas med det krävs en hållbar arbetsmiljö. Hela fortbildnings, kompetensutvecklings- och utbildningsfrågan, som rådet har lagt fram, handlar mycket om att hitta vägar som gör att personalen vill stanna kvar i vården och får förutsättningar att göra det på ett mer positivt sätt.
Inget av de förslag som har lagts fram kan ensamt lösa detta, men vi är eniga om att kompetensförsörjning är en av vårdens mest avgörande framtidsfrågor.
(Applåder)