Herr talman! Egentligen skulle jag kunna nöja mig med att säga att jag står bakom det som Jonas har sagt, men jag tänker utveckla det lite grann. Jag tycker att det var ett väldigt bra anförande som på ett bra sätt också beskriver den politik som Vänsterpartiet står för.
När vi pratar om handel kan det verka som att vi är väldigt överens om frihandelns principer i riksdagen och att vi också är överens om att jobba vidare med WTO och Dohaförhandlingarna för att få till stånd en lösning.
Men om man tittar lite närmare på de avtal som vi har ställt oss bakom när det gäller FN:s millenniemål, politik för global utveckling och ILO:s kärnkonventioner börjar man fundera lite grann på hur verkligheten egentligen förhåller sig i relation till de beslut vi har tagit.
Det finns med andra ord, menar jag och Vänsterpartiet, anledning att rikta kritik mot regeringens brister i att följa upp de beslut man har fattat.
Vi menar också att frihandel inte nödvändigtvis leder till utveckling för alla utan att man diskuterar vad den ska innehålla. Här måste man göra en åtskillnad mellan vad som är mål och vad som är medel. Är målet frihandel, eller ska den vara ett medel för ekonomisk utveckling? Vi i Vänsterpartiet menar att den måste vara ett medel för ekonomiskt hållbar utveckling för alla ingående parter.
Ett frihandelsavtal som syftar till att ge utvecklingsländerna bra förutsättningar för utveckling bör därför ta hänsyn till ekonomiska och sociala faktorer. Jag menar att här finns det anledning att känna oro, inte minst när det gäller regeringens hållning.
Vi vet att delar av dagens handelsavtal är omdiskuterade och kritiserade av många folkrörelser för att de inte gynnar fattigdomsbekämpning och utveckling. Det handlar om uppfyllande av FN:s millenniemål och ILO:s deklaration om grundläggande rättigheter i arbetslivet. FN:s millenniemål slår fast att global utveckling kräver en helhetssyn och att insatser för fattigdomsbekämpning, utbildning, hälsa, fred, säkerhet, miljö och mänskliga rättigheter hör ihop.
För att få till stånd en fungerande världshandel mellan länder utan att mänskliga rättigheter kränks, utan att arbetsvillkor åsidosätts och utan att miljön föröds är det viktigt att det finns regler och avtal för den internationella handeln. Men avtal kan också utformas på olika sätt och därmed i olika grad fungera som verktyg för en rättvis och hållbar utveckling.
Efter att Doharundan, alltså de senaste handelsförhandlingarna inom Världshandelsorganisationen, WTO, körde fast har EU övergått till en strategi där man tecknar omfattande associationsavtal med olika länder. Dessa avtal inkluderar handelspolitiska delar med tullättnader men även frågor om mänskliga rättigheter. I flera av de länder som EU förhandlar med är kränkningarna av de fackliga rättigheterna omfattande och grova.
Vi kan se hur handelspolitiken har frikopplats från arbetet med mänskliga rättigheter. Majoriteten av de fackligt aktiva som mördades under 2010 var colombianer. Trots det, och trots att Colombia inte undertecknat ILO:s konvention som förbjuder de grövsta formerna av barnarbete, har EU nu färdigförhandlat ett handelsavtal med Colombia.
För mig som vänsterpartist är det självklart att handelsavtal måste kopplas till krav på respekt för de mänskliga rättigheterna i arbetslivet. Varför ska EU öppna sina marknader för företag som mördar sina anställda när de kräver sina mänskliga rättigheter? För mig är det ofattbart.
Herr talman! Det har inte blivit bättre efter de senaste turerna kring den svenska handelsministerns resor runt om i Nordafrika. Det har på flera sätt kommit i dagen att Ewa Björling utan någon tvekan fördjupat de ekonomiska samarbetena med några av vår tids värsta förbrytarstater.
I juni 2009 ledde Ewa Björling en handelsdelegation till diktaturen Syrien. I september 2009 gick resan till diktaturen Libyen. Listan kan göras väldigt lång. Man kan sammanfatta den med följande statistik. Mellan oktober 2007 och september 2010 besökte handelsministern Nordafrika och Mellanöstern 26 gånger. Man besökte bland annat Libyen, Egypten, Bahrain, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien och Tunisien. Under samma tid gjorde hon ett besök i Latinamerika, två i Kina och två i Indien.
Jag ser ingen logik i det här. Varför har handelsministern besökt Saudiarabien fler gånger än Sveriges två viktigaste exportmarknader Tyskland och Norge? Och varför har vi inget handelsutbyte med Polen som ligger i vårt närområde där vi har en förbluffande låg andel handel? I stället har man, tyvärr, inriktat sig på två av de värsta förbrytarstater som vi har i dag.
Det är kanske så här att handel och kopplingen till mänskliga rättigheter och fackliga rättigheter inte hör ihop. Pengar luktar inte. Jag kan inte förstå det på något annat sätt, för det här hänger egentligen inte alls ihop. I övriga fall när vi diskuterar utrikespolitik framhåller vi de mänskliga värdena och rättigheterna och de fackliga rättigheterna, men när vi kommer till handelspolitik blir det inget värt. Det tänker jag fråga Hans Rothenberg om i replikskiftet ifall han inte kommenterar det i samband med sitt huvudanförande.
I övrigt, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 1 men står bakom Vänsterpartiets samtliga reservationer som är ganska många i detta betänkande.