Fru talman! Det är inte särskilt populärt att i Sveriges riksdag diskutera frågor som rör vårt medlemskap i EU, allra minst före valet. Därför tänker jag göra det nu.
Olje- och energipriserna har rakat i höjden de senaste åren. I takt med det har kärnkraften åter aktualiserats i flera EU-länder. Många tänker bygga ut sin kärnkraft. Det betyder att uran och uranmalm kommer att stiga i värde.
Av EU:s sammanlagda urantillgångar finns inte mindre än 80 % i Sverige. Det är en utomordentligt värdefull naturtillgång för framtiden, men dessvärre inte för oss. Vi varken äger eller disponerar våra uranfyndigheter längre. Det finns nämligen inget svenskt uran. När vi skrev på Euratomavtalet överlämnade vi samtidigt såväl äganderätt som optionsrätt eller dispositionsrätt till EU - inte riktigt allt, för vi får behålla 2 %. Det kallas för gemensam försörjningspolitik i EU på energiområdet.
Medborgarna har inte en aning om vad Sverige tvingades avhända sig i den gemensamma EU-politikens namn utan någon som helst ersättning. Vi klagar ibland på hög EU-avgift. Det är ett intet mot värdet av de naturtillgångar som vi förlorat beslutanderätten över. Vem bestämmer framöver var, när och hur det ska brytas uran, de som har fått dispositionsrätten eller vi som har lämnat den ifrån oss?
Vad gäller skogen, där Sverige är störst inom EU, sade vi redan för två år sedan att vi var villiga att gå till en gemensam skogspolitik och ge bort vår nationella beslutanderätt sånär som på 2 %.
Sverige är EU:s rikaste land på naturtillgångar. Bryssel tackar och tar emot - vatten, floder och gruvor. Vad står härnäst i tur?
Det är en enorm förmögenhetsförflyttning från Sverige till Bryssel som medborgarna inte får höra ett enda ord om före valet. Jag menar att det är ett osannolikt svek av riksdagen gentemot kommande generationer. Kanske kommer de generationerna att undra vad vi fick i utbyte. Vad svarar vi då? Det kanske vi ska fundera på inför valet.