Fru talman! Det finns fyra förslag om olika tillkännagivanden från civilutskottet. De handlar om månggifte, om bekräftelse av faderskap före barns födsel, om att höja kompetensen hos dem som arbetar med vårdnadsmål och om att införa ett testamentsregister. Detta är frågor som har behandlats tidigare, men regeringen har fortfarande inte återkommit med lagändringar som vi har efterfrågat.
Från början såg det ut att finnas en tydlig majoritet för samtliga tillkännagivanden. Centerpartiet har dock ändrat sig, så tyvärr ser det ut som att flera av dessa tillkännagivanden kan komma att falla i den kommande omröstningen. Jag kan däremot meddela att vi i Sverigedemokraterna står fast vid det vi har kommit fram till, och det är ju ännu inte för sent för Centerpartiet att ändra sig.
Jag tänkte börja med att ge min syn på månggifte. Månggifte borde egentligen vara en icke-fråga i Sverige. Det borde inte finnas, och det borde aldrig accepteras.
Månggiften är vanliga i länder där kvinnors rättigheter är kraftigt begränsade och där äktenskapet är något som bestäms av någon annan. Kvinnor i månggiften har aldrig accepterat varandra - de har i alla fall aldrig valt varandra - och har tvingats in i en konstellation som de därefter har blivit en del av.
Det är skamligt att det finns månggifte i Sverige i dag, år 2022. Det är än mer skamligt att det inte finns ett datum för när alla månggiften ska upphöra. Ett månggifte är ett pågående övergrepp mot dem som ingår i det.
Att Sverige i dag accepterar alla månggiften som funnits i Sverige sedan före den 1 juli 2021 och dessutom har lagt in en ventil så att fler månggiften kan accepteras om det finns synnerliga skäl gör att vi fortsätter att ha månggiften i Sverige.
Barn föds i dag in i familjer där kvinnors rättigheter är starkt begränsade, och samhället blundar för detta. Barn växer upp med en bild av en familj som något som består av en man och flera kvinnor och barn som mannen bestämmer över. Att Sverige inte upphäver månggiften är ett svek mot alla barn som i dag ingår i dessa månggiften, för det är inte bara de kvinnor som är offer som regeringen väljer att svika. Även barnen som växer upp i dessa familjer är offer som varje dag blir berövade en bra uppväxt.
Jag framförde redan i utredningen om månggifte att det borde finnas ett sista datum för när månggifte ska upphöra i Sverige. Jag fick visst stöd från representanter för Moderaterna och Kristdemokraterna. Socialdemokraterna var definitiva motståndare till något sådant, och Centerpartiet valde, då som nu, att stödja Socialdemokraterna.
När Socialdemokraterna - eller Miljöpartiet - här påstår att de vill samma sak, men på ett annat sätt, måste jag säga emot. Regeringen vill inte upphäva alla månggiften i Sverige, och de vill inte att alla barn i Sverige ska växa upp fria från det förtryck som månggifte innebär. De tycker att det är viktigare att man inte går tillbaka och gör retroaktiv lagstiftning, som de kallar det.
De vill däremot mycket gärna behålla makten efter valet i höst - gärna med stöd av Centerpartiet, om det behövs. Den viljan verkar delas av Centerpartiet i dag, på bekostnad av barns och kvinnors frihet i Sverige.
Regeringen har ännu inte kommit fram till vilken åtgärd som är lämplig för att uppfylla det tidigare tillkännagivandet. Därför ser vi inte att det har tillsatts någon utredning, och därför vet vi inte ens hur lång tid det kommer att ta innan vi kan förvänta oss en ny och förändrad lagstiftning. Det som möjligtvis kan vara positivt med det här är att vi inte heller vet hur långt regeringen kan vara beredd att gå. Man skulle ju kunna tänka sig att det skulle kunna sättas ett sista datum för när alla månggiften i Sverige ska upphävas.
Fru talman! Tillkännagivandet om att faderskap ska kunna bekräftas före ett barns födsel är en påminnelse om något en majoritet i den här kammaren efterfrågat under flera mandatperioder. Regeringen har tidigare valt att frångå det tydliga tillkännagivandet för att i stället rikta in sig på vad som var enkelt att genomföra.
Jag vill i grunden ha ett annat system för hur faderskap ska fastställas. Rimligt vore att den blivande mamman får frågan om vem pappan är så fort hon är konstaterat gravid och att faderskapet sedan så långt det är möjligt fastställs långt innan barnet föds.
Barn har rätt till föräldrar, och det är vår uppgift att så långt det är möjligt tillse att barnet får rätt till båda sina föräldrar, helst redan när barnet föds. Det är oftast både möjligt och önskvärt att fastställa vem pappan ska bli innan barnet är fött. På så sätt blir också pappan en naturlig del av graviditeten och förlossningen. Barn har rätt till båda sina föräldrar. Det borde vara självklart från början.
Fru talman! Vi har också en reservation om kusingiften. Det finns en anledning till det. Där lyckades vi tyvärr inte samla en majoritet.
Kusinäktenskap bygger väldigt sällan på kärlek. De är oftast arrangerade. Bara 6 promille av äktenskapen i Europa, Australien och Nordamerika ingås mellan människor som är nära släkt. Alltså är 99,4 procent inte kusinäktenskap eller äktenskap med annan nära släkt. Anledningen till den låga siffran, 6 promille, är att äktenskap som sker av kärlek mycket sällan sker mellan nära släktingar. I dessa delar av världen är kulturen sådan att kärleken oftast är styrande vid val av partner.
I andra delar av världen är synen på äktenskap ibland väldigt annorlunda. När äktenskapet blir en fråga för familjen i stället för individen att besluta över och när familjens heder eller klanens makt blir grunden för äktenskapet ser statistiken annorlunda ut. I Mellanöstern, Nordafrika och Centralasien är siffrorna för nära-släkt-äktenskap varierande mellan 10 och upp till över 50 procent av äktenskapen, vilket kan jämföras med de 6 promille som vi är vana vid i Europa.
Frågan vi måste ställa oss är: Vad tycker vi som land? Ett förbud mot kusinäktenskap visar tydligt att vi tycker att det är fel att kvinnan inte ges rätt att bestämma själv över sitt äktenskap. Här finns en tydlig skiljelinje. Antingen är man för ett förbud eller så är man emot. Det är ett beslut man bör ta ur de utsattas perspektiv.
Verklig frihet för de kvinnor som är utsatta för hedersförtryck uppstår först när vi vågar fatta beslut som förhindrar klanstrukturer att växa och i stället ger individerna frihet. Jag är helt övertygad om att vi kommer att ha en majoritet för ett förbud mot kusinäktenskap inom några år i den här kammaren.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.