Fru talman! Det finns mycket man skulle kunna säga. Det finns både saker jag håller med om och saker jag inte riktigt håller med om, men jag begärde ordet när den så kallade stupstocken nämndes.
Jag har ju förmånen att sitta även i socialförsäkringsutskottet och jobbar lite med de frågorna, och det har varit mycket diskussioner fram och tillbaka. Det system vi hade tidigare var definitivt inte optimalt, men det system vi har nu är knappast bättre. Det var inte alls särskilt länge sedan man avslöjade exempelvis att handläggare får högre lön ju fler avslag de gör och så vidare. Detta bottnar i de signaler och sparkrav som regeringen har skickat ut.
Jag noterade att det i anförandet var mycket som lyftes fram och som det kanske är lite felaktigt av regeringen att ta åt sig äran för; det är utredningar som har varit på gång länge, och det är förslag som trots allt ska igenom den här kammaren. De signaler regeringen skickar ut står dock för regeringen; där har vi ingen påverkan. Faktum kvarstår att det är betydligt fler som blir av med sin sjukersättning nu än det var när det fanns en bortre tidsgräns.
Jag har en lite mer konstruktiv fråga. Vi vet ju alla att det är kvinnor som i större utsträckning drabbas av det här. Det är därför som vi har lyft upp det som en jämställdhetsfråga. När kommer det en ordentlig översyn av helheten? Finns det några inspel i hur man ska se över exempelvis försäkringssystemet där det inte är luddiga incitament som skickas från Regeringskansliet som avgör resultatet? Tänker man se över lagstiftningen som helhet och möjliggöra för ett system där personer inte faller mellan stolarna? Det kan finnas tidsgränser, men tidsgränser som kan hjälpa personer in i nya system, i nästa steg där man behöver hjälp på annat sätt än bara sjukpenning.