Fru talman! Jag kommer att tänka på ett roligt och kanske lite nedsättande talesätt om oss politiker: En politiker är en person som har så tjock hud att den kan stå upp utan ryggrad. Tobias Andersson anklagar mig för att sakna ryggrad. Det här beslutet har vi inte fattat med ryggraden. Vi har fattat det en liten bit högre upp i kroppen, i huvudet, där man måste ta hänsyn till verkliga förhållanden och praktikaliteter.
Kriminalvårdens generaldirektör besökte oss nyligen i justitieutskottet och berättade om den ytterligt ansträngda situationen. Man tvingas flytta in flera intagna och ha två intagna i ett rum som egentligen är anpassat för en intagen. Frågan man måste besvara när man vill införa detta med skarp lagstiftning i dag här och nu är hur vi ska skapa plats i våra fängelser. Ska de intagna sova skavfötters? Vad har Tobias Andersson för lösning på detta?
Det är beklämmande att man kan stå i talarstolen och bara veva på - säga en massa saker och dra ut oneliners som om det vore något slags politisk bondfångeri. Vi har en verklighet att förhålla oss till. Det är en verklighet som alla seriösa lagstiftare måste ta hänsyn till. Det finns budgetära förhållanden, och det finns praktiska förhållanden. Det finns en lång rad exempel på att Sverigedemokraterna frångår de principerna, men med tanke på risken för att anklagas för ämnesflykt stannar jag där.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 15.)