Fru talman! Till det betänkande som riksdagen nu
behandlar har fogats en motion av mig och Ewa
Hedkvist Petersen, på vilken kulturutskottet
föreslår avslag.
Det är en årligen återkommande motion som
riksdagen nu på förslag av ett enhälligt utskott
kommer att avslå. Därför finner jag det
meningslöst att yrka bifall till motionen. Det finns
inga som helst förutsättningar, anser jag, att vinna
den här stora församlingens förståelse för den här
frågan, då jag efter så många år inte vunnit
förståelse hos utskottets ledamöter.
In i det sista har jag varit tveksam, om jag över
huvud taget skulle begära ordet i den här frågan.
Men eftersom detta är sista gången som jag för min
del har möjlighet att föra fram den här frågan i den
här församlingen har jag, för att freda mitt samvete,
i sista stund anmält mig till talarlistan.
År efter år har jag motionerat om att vi
tornedalingar -- i likhet med samerna -- skulle få ett
kulturellt erkännande som en etnisk minoritet i det
svenska samhället. Språket är den viktigaste
kulturbäraren. Vi har ett eget språk, ett eget
modersmål -- tornedalsfinskan eller Meän kieli som
vi kallar det. Meän kieli är också mitt modersmål,
och jag har i likhet med många andra tornedalingar
under min skolgång bittert fått ta emot bestraffning
för att jag exempelvis under rasterna i skolan
använde det språk som mina föräldrar hade lärt
mig.
Det var den tidens etniska rensning -- Tornedalen
skulle av säkerhetspolitiska skäl försvenskas till
vilket pris som helst. Man var nämligen rädd för
ryssen. Det är tydligen svårt för dem som inte
upplevt dessa bestraffningar att förstå den
förnedring som skolbarnen i Tornedalen utsattes
för. Jag har själv fått hämta björkris för att bli
slagen med samma ris. Jag har fått stå med
händerna uppsträckta tills orken inte längre räckte
till. Många gånger har jag blivit inlåst i klassrummet
efter skolans slut. Brottet var att jag talat det språk
som mina föräldrar hade lärt mig, nämligen Meän
kieli.
Genom det här trycket från majoritetskulturen har
många tornedalingar haft problem med sin
identitet. Det har i vissa fall gått så långt att man
velat förneka sitt ursprung genom att byta
traditionella finskklingande efternamn till nya
svenska. Jag har själv ett sådant efternamn, som
översatt till svenska skulle bli Svedjemark eller
Renmark.
Ingen organisation eller institution har någonsin
försvarat den tornedalska kulturen och det
tornedalska språket. Det är först nu under de
senaste åren som det skett en nytändning för den
tornedalska medvetenheten. Svenska
Tornedalingarnas Riksförbund -- Torniolaksolaiset
arbetar nu med utgångspunkten att
tornedalingarna är en inhemsk minoritetsgrupp. En
aktiv verksamhet pågår inom olika kulturområden
på svenska och tornedalsfinska om, av och för
tornedalingar.
Den negativa självuppfattningen har nu på mycket
kort tid förändrats. Allt fler tornedalingar känner
stolthet över sin kultur, och en tornedalsk identitet
håller nu på att formas. Vi har, som jag ser det, i
vårt land två inhemska minoritetsgrupper,
nämligen den samiska och den tornedalska. Till
skillnad från de samiska organisationerna har STR-
T inte blivit erkänd som organisation för en
inhemsk minoritet. Vår organisation intar även i
jämförelse med invandrarorganisationerna en s.k.
marginell ställning. Kulturbärarna existerar och
minoriteten finns, men dess offentliga existens
kräver enligt min mening samhällets erkännande.
Det är därför som jag under den allmänna
motionstiden år efter år har motionerat om ett
erkännande av STR-T.
Herr talman! Jag har inte för avsikt att ställa något
yrkande, men jag vill ändå för utskottet deklarera
att jag inte mer har möjlighet att återkomma i den
här frågan. Jag betraktar därför med viss bitterhet
alla mina tidigare ansträngningar som ett
misslyckande.