Fru talman! Syftet med bosättningslagen var alltså att få till en jämnare ansvarsfördelning mellan kommuner och att nyanlända skulle få bättre förutsättningar att etablera sig på arbetsmarknaden och i samhället. Det är därför både relevant och välkommet att Riksrevisionen har granskat hur väl lagen har uppfyllt detta syfte.
Den samlade bedömningen i rapporten är att bosättningslagen har bidragit till ett bättre mottagande, om än att Riksrevisionen pekar på en del brister.
En brist som lyfts fram, vilket vi anser är högst befogat, är det faktum att Migrationsverket inte systematiskt samlar in uppgifter om nyanländas yrkes- och utbildningsbakgrund. Människor som har kommit till vårt land besitter naturligtvis olika kompetenser som bättre borde användas när man fattar beslut om anvisningskommun. De som har kommit hit till Sverige med förhoppning om ett bättre liv ska inte fastna i arbetslöshet, passivitet och utanförskap. Kommuner ska inte bli sittande med höga kostnader för försörjningsstöd.
Genom att noggrant samla in och använda dessa uppgifter hade man möjligen kunnat skapa en bättre matchning till de behov som finns på lokala arbetsmarknader runt om i vårt land.
Att lyckas med det som ibland kallas för ekonomisk integration är så otroligt viktigt. Sverige har i dag, trots stora ekonomiska resurser och insatser, EU:s näst största skillnad i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda. Enligt siffror från SCB var arbetslösheten bland utrikes födda 19,5 procent förra året jämfört med 5,4 procent för inrikes födda. Detta duger naturligtvis inte.
Det behövs många olika insatser för att detta ska förändras, och vi kristdemokrater har flera skarpa förslag för att uppnå en bättre integration. Det är delvis en annan diskussion och en annan debatt, men därmed ska inte betydelsen av att ha en fungerande bosättningslag förringas.
Riksrevisionen riktar också kritik mot regeringen när det gäller att se över möjligheten för Migrationsverket att ta bättre hänsyn till barnets bästa i beslut om anvisning. Det har uppstått en del situationer där ensamkommande barn, kvotflyktingar, inte blivit anvisade till den kommun där barnet redan har en anknytning. Detta kan alltså ha varit barn som FN:s flyktingorgan har anvisat till just Sverige för att det finns anknytningspersoner. Anledningen till att Migrationsverket i dessa fall inte kan anvisa utifrån en bedömning av barnets bästa är antingen att kommunen i fråga har noll i kommuntal eller att den redan har uppfyllt sitt kommuntal. Om vi ska tala om en förbättrad integration, fru talman, kan systemet naturligtvis inte vara så stelbent.
Fru talman! Från Kristdemokraternas sida instämmer vi i mycket av det som lyfts fram i rapporten, men vi har därutöver också föreslagit att bosättningslagen ska ses över - framför handlar det om de faktorer som styr fördelningen av nyanlända och viktningen av dessa faktorer.
I dag säger bosättningslagen att man ska ta hänsyn till fyra faktorer vid anvisningen, nämligen arbetsmarknad, befolkningsstorlek, sammantaget mottagande av nyanlända och omfattningen av asylsökande som redan vistas i kommunen. Vi kristdemokrater vill se att även den kommunala situationen rörande bostäder och skolor ska vara en faktor som man bör ta hänsyn till vid fördelning av anvisningar.
Frågor om mottagande och integration berör samtliga politiska nivåer, men ansvarsfördelningen är fortfarande skev. Staten reglerar dels själva migrationen, dels hur kommunerna och regionerna ska hantera den. Det har sedan flyktingkrisen 2015 lett till en frustration och en viss osämja mellan de olika politiska nivåerna, där kommunerna upplever sig ha blivit sittande med räkningen för statens politik. Att se över och utveckla bosättningspolitiken är därför ett viktigt steg. Naturligtvis behöver vi göra så mycket mer för att få till en fungerande integration.
Fru talman! Jag yrkar bifall till Kristdemokraternas reservation nummer 4.