Herr talman! Jag får tacka finansministern för svaret på min interpellation. Jag är dock inte nöjd med det, vilket jag strax återkommer till.
Först och främst ska man komma ihåg att trängselskatten är ett effektivt och samhällsekonomiskt lönsamt sätt att minska trängseln och förbättra framkomligheten, värna miljön och inte minst finansiera det västsvenska infrastrukturpaketet.
Problemet är att en stor grupp inte är med och betalar. Det är det som denna interpellation handlar om. Det var faktiskt på regeringens förslag som riksdagen i april 2010 bestämde att utländska fordon inte ska vara med och betala trängselskatt. Det innebär att de inte deltar i finansieringen. De kan köra ut och in utan att betala. Att inte alla som åker in i och ut ur Göteborg är med och betalar minskar legitimiteten för trängselskatten, som är en kontroversiell skatt i Göteborgsområdet.
Jag har fört samtal bland annat med Sveriges Åkeriföretag i Västsverige. De gör regelbundna mätningar på E6 över hur många bilar som är registrerade i utlandet. I första hand gäller det lastbilar. Det har visat sig att ca 40 procent av dem är utlandsregistrerade. Det går ungefär 1 400 lastbilar per dygn på denna vägsträcka på E6. Det finns inga exakta beräkningar, men en stor del av dem lär köra genom Göteborg, eftersom vi har en väldigt omfattande pendling mellan Oslo och Göteborg och vidare söderut i de fall man inte ska till Göteborgs hamn eller har andra ärenden i Göteborgs kommun.
Den så kallade Vägtullsutredningen har nu visat på att det inte finns några formella hinder för att införa trängselskatt också för utländska fordon. Jag hade förväntat mig en snabb handläggning från regeringens sida. Jag noterar att finansministern i interpellationssvaret talar om att det inte går så snabbt och att det ska vara ute på remiss till och med den 23 maj. Jag föreslog i min interpellation att man skulle dela upp de här frågorna. Den sak som är väldigt klar och enkel är skatten för utländska fordon.
Det har förts en debatt i Sverige om detta under tre år. Att det inte har skett någonting beror bland annat på att regeringen varit senfärdig. Det tog ett helt år innan man tillsatte utredningen. Utredningen presenterade sitt förslag den 2 februari. Efter fem veckor blir det nu remissbehandling. Det tog fem veckor att komma fram till den ståndpunkten från regeringens sida.
Jag kan inte begripa varför detta ska ta så lång tid. Det går alldeles utmärkt att snabba på handläggningen. Regeringen förfogar helt och hållet över i vilken takt ett lagförslag tas fram. Det går att lägga in frågan ganska snabbt, lägga fram en proposition som man skickar över till Lagrådet för en så kallad lagrådsremiss och lägga in förslaget i vårpropositionen den 15 april. Riksdagen kan då fatta ett beslut före sommaren, så att det kan börja gälla från och med den 1 juli i år.
Den handläggningen hade varit fullt möjlig att genomföra i en fråga som är så klar och där det finns en så stor förväntan, inte minst i Göteborgssamhället med omgivning, på att det ska ske en förändring snarast möjligt. Det är ett litet missfoster, skulle jag vilja säga, att inte detta gällt från och med den 1 januari. Vi skulle ha stor glädje av att ha frågan på plats den 1 juli. Då skulle regeringen ha visat handlingskraft i denna viktiga fråga.