Herr talman! Jag tycker att det är värt att påminna oss om historiken i den här debatten. Vänsterpartiet uttrycker i sin reservation kritik mot att biståndsmedel inom EU ”öppnats upp för att finansiera militär verksamhet”. Vänsterpartiet lyfter också frågan om att stödet till Ukraina ska finansieras med extra medel och varnar för att ett ökat fokus på Ukraina och Europa kan tränga undan andra biståndsinsatser.
Det är naturligtvis rimligt att diskutera hur stödet utformas och följs upp och hur svenska och europeiska medel används. Men i Ukrainas fall går det inte att låtsas som att humanitärt stöd, reformstöd, ekonomiskt stöd och militärt stöd skulle vara helt frikopplade från varandra. Utan militär motståndskraft blir det ingen återuppbyggnad att tala om. Då finns inga reformer att genomföra och ingen fungerande stat att stödja.
När Ukraina i början av den fullskaliga invasionen behövde vapen för att försvara sig mot den ryska aggressionen var Vänsterpartiet det enda parti i riksdagen som sa nej till att skicka pansarskott till Ukraina. Det var först efter omfattande kritik som partiet ändrade linje.
Sverigedemokraterna hade en annan utgångspunkt. Vi menade tidigt att Ukraina skulle få det stöd som krävdes för att försvara sin frihet och suveränitet. Redan före den fullskaliga invasionen lyfte Sverigedemokraterna frågan om svensk vapenexport till Ukraina.
Det är viktigt att biståndet används effektivt och transparent, men det är också viktigt att förstå den verklighet som Ukraina befinner sig i. Ukraina slåss inte bara för sin egen överlevnad utan också för Europas säkerhet. Därför blir Vänsterpartiets hållning något problematisk, menar jag. Man säger sig vilja stödja Ukraina men är återkommande emot de verktyg som faktiskt krävs för att kunna stå emot Ryssland.