Fru talman! Jag tackar för följdfrågan. Självklart är det inte så att Vänsterpartiet har ett gäng egna jurister som försöker sitta och klura på detta, utan vi har lyssnat på den expertis som finns inom upphovsrättsorganisationerna och kulturorganisationerna som menar att detta kan bli ett bekymmer för oss, att vi skiljer oss från de andra länderna.
Jag hoppas att det är som Åsa Eriksson säger, att denna formulering i praktiken kommer att innebära att vi gör precis som de andra länderna vid implementeringen. Men som jag uppfattade det är det en viss skillnad, och det är där som oron finns. Ska man som företag fråga sig om man har gjort vad som är skäligt eller om man har gjort allt som står i ens makt för att komma till ett avtal kan andra frågor bli: Är det skäligt om det innebär väldigt stora kostnader för företaget? Är det skäligt om det innebär att man behöver hitta nya tekniska lösningar? Är det skäligt om man behöver göra stora investeringar? Är det skäligt att behöva anställa tre personer extra på ett företag för att sluta ett avtal?
Det är där som vi inte vill hamna, alltså att det blir en bedömning om det är skäligt att företagen gör dessa ansträngningar. Vi vill ju att det ska vara tydligt att man ska göra allt man kan för att också göra rätt för sig i denna avtalssituation med en upphovsrättsperson. Det är det som vi vill komma åt, och det är det som vi också har uppfattat att EU-direktivet vill att vi ska göra i den svenska lagstiftningen. Därför är vi oroliga för att vi skiljer ut oss här och att det inte blir så skarpt som det skulle kunna vara för upphovsrättspersonernas bästa.