Fru talman! Detta ärende har ungefär samma tema som det förra. Riksrevisionen har gjort en mycket ambitiös och omfattande genomgång av Polismyndighetens hantering av det som ibland av oss lite slarvigt kallas för mängdbrottslighet, vardagsbrottslighet eller liknande. Med detta avses brott som är av relativt enkel beskaffenhet och där förundersökningen i allmänhet sköts och leds av Polismyndigheten själv.
Det kan tyckas vara brottslighet av enkel beskaffenhet. Men för dem som drabbas kan resultatet bli livslånga lidanden. Det kan handla om djupt integritetskränkande upplevelser som tar många år att hämta sig från, om någonsin. Det kan handla om stora ekonomiska värden för näringsidkare och privatpersoner. Även om det är fråga om ett mängdbrott eller vardagsbrott kan det för den enskilde ha otroligt stor betydelse.
Huvudkritiken i Riksrevisionens rapport handlar om att resultaten när det gäller personuppklaringen har försämrats trots de stora resurstilldelningarna. Polismyndigheten har fått fler anställda, genomfört en omorganisation och fått de redskap och verktyg från politiken som man har pekat på när det gäller brottsverktyg, kameraövervakning, resurstilldelning etcetera. Ändå ser vi en minskad och försämrad personuppklaring.
I grund och botten kokar detta ned till vad som är medborgarnas berättigade förväntningar. Det handlar om att vi kräver leverans. Vi i politiken har prioriterat rättskedjans resurser i förhållande till andra nyttigheter i samhället. Vi hade kunnat lägga dessa pengar på nödvändiga infrastruktursatsningar som har fått sättas på väntelistor. Pengarna hade kunnat gå till barn- och ungdomspsykiatrin där det pågår ett haveri. Pengarna hade kunnat gå till att förbättra kontinuiteten för våra äldre inom hemtjänsten. Men vi har valt att prioritera rättskedjans olika delar därför att vi har sett att de samhällsutmaningar som vi har stått inför har gjort dessa prioriteringar nödvändiga. Därför har rättskedjan fått historiskt stora resurstilldelningar.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Polis-myndighetens han-tering av mängdbrott
I detta ärende har vi socialdemokrater ett särskilt yttrande. Det handlar, som i det förra fallet, om att man bör lyssna på Riksrevisionens rekommendationer. Jag ska inte gå igenom den långa och digra listan som har presenterats. Men i grund och botten handlar det om att vi återigen behöver få en högre uppklaringsprocent och ett större fokus på den lokala nivån för att hindra att privatpersoner, näringsidkare och organisationer får sin trygghet och säkerhet naggad i kanten. Det handlar om allmänhetens förtroende för rättssamhället i stort.
Vi som har jobbat med rättspolitik ett antal år kontaktas av många människor som berättar om sina erfarenheter när de har ringt till polisens kontaktcentrum och försökt anmäla ett inbrott i ett källarförråd, att de har blivit av med utemöbler utanför sitt hus eller att de har blivit hotade på jobbet. Påfallande ofta får vi höra historier som vi som politiker kanske inte riktigt vill höra om att människor upplever att de inte blir lyssnade på, att utredningsinsatserna är för dåliga eller obefintliga eller att de får besked om att ärendet avskrivits i brist på spaningsuppslag trots att de kanske personligen vet vem som har utfört brottet eller vilka grupper som det kan vara fråga om. Vi vill ju att det ska fungera bra. Det blir alltså en förtroendeklyfta mellan allmänheten och polisen som är oerhört förödande.
Men det är också höga kostnader för samhället förenade med detta. Och det finns, vilket är viktigt att säga, väldigt tydliga kopplingar mellan den så kallade vardagsbrottsligheten och den grovt organiserade brottsligheten.
Vi pratar många gånger i dag om att unga människor gromas in i gängmiljöer. Det påminner om den typen av beteenden. Det är lite grann detta som det handlar om, alltså att man får unga människor att göra mindre allvarliga brott initialt. De dras in i detta och sätts i skuld. Människor har hållhakar på varandra, som i sin tur kan emanera från brottslighet som från början inte är speciellt allvarlig. Men sakta men säkert dras unga människor in i detta och utför allt värre brott. Det finns alltså direkta och avgörande kopplingar mellan dessa delar av den kriminella verksamheten i vårt land.
En sak i Riksrevisionens rapport är extra central, och det är när man tydligt säger att resurserna inte räcker till lokalpolisområdena även om satsningarna på regional nivå delvis kommer lokalpolisområdena till godo. Fortfarande är det så att polisens karriärmöjligheter har gått inåt och uppåt. Vi har sett att man har blivit midjetjock och att lokalpolisområdena inte får de resurser som krävs. Och väldigt många av dessa mängdbrott hanteras på den nivån.
Men, som sagt var, vi har väldigt effektiva kontrollinstrument i vårt samhälle, och staten har Riksrevisionen, Statskontoret, Brå och många andra som är otroligt duktiga utvärderingsinstrument som vi ska vara tacksamma för. De ger oss redskap att fatta klokare beslut på sikt, och de ger också myndigheterna vägledning att spetsa sin myndighetskompetens. Jag tror att denna rapport har varit en ögonöppnare både för Polismyndigheten och för oss politiker.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Polis-myndighetens han-tering av mängdbrott
(Applåder)