Fru talman! Det är uppenbart att Noria Manouchi och jag har ganska olika syn på valfrihet. Är det skolans och rektorns rätt att välja, eller är det elevens rätt att välja i det system som vi har i dag?
Jag vet att det finns jättemånga bra exempel. Många av de skolor och yrkesprogram som faktiskt rekryterar mest, bland annat Ellwynska skolan i Katrineholm, som rekryterar procentuellt flest vård- och omsorgselever i landet, lyckas med det. Men när det inte lyckas, är det då inte bättre att vända på kuttingen och göra det obligatoriskt, lägga till poäng och lägga till pengar, vilket vi tänkte göra förra året, så att det blir lättare både för elever och för rektorer att få ihop kalkylen?
Om vi återgår till den tvååriga yrkesskolan sas det att sänkta trösklar behövs in på arbetsmarknaden - var det så? Men arbetsmarknaden vill ju inte ha det här. De har klart och konkret talat om vad de behöver för arbetskraft.
Man kan faktiskt stycka upp det. Ska man äta en hel elefant kan det ibland vara bra att dela upp den i stycken och ta en bit i taget. Det är det som är grejen med det livslånga lärandet. Du kan bli vårdbiträde på introduktionsprogrammet, undersköterska i komvux och sjuksköterska på högskolan. Så tycker jag att det ska vara.
(Applåder)