Fru talman! Jag tänkte avslutningsvis säga några ord om forskningen om Parkinsons sjukdom. Precis som vid de flesta sjukdomar är forskning viktig för att förhindra eller lindra sjukdom. De första beskrivningarna av Parkinsons sjukdom gjordes för över 200 år sedan. Trots att det gått så många år sedan James Parkinson beskrev ett fåtal personer med ofrivilliga darrande rörelser finns det fortfarande mycket som vi inte vet om sjukdomen.
Orsakerna till att vissa får Parkinsons sjukdom är fortfarande inte helt klarlagda. Man vet att det är en kombination av genetiska och icke-genetiska faktorer, som livsstil och exponering för miljöfaktorer. Man har i studier sett ett samband med regelbunden exponering för bekämpningsmedel, vilket ger dubbelt så stor risk för parkinson jämfört med dem som inte exponerats. Andelen personer som hade släktingar med Parkinsons sjukdom var i en studie högre i patientgruppen än i kontrollgruppen – 20 procent respektive 11 procent. Man har också kunnat påvisa att personer som någon gång fått minst ett kraftigt slag mot huvudet har 30 procents högre risk att få Parkinsons sjukdom. Vi vet sedan ganska länge att det finns kopplingar till typ 2diabetes, som ger nästan 30 procents högre risk att utveckla parkinson. Sedan pågår det naturligtvis också väldigt avancerad forskning på många områden på cellnivå. Målet med all forskning är att sakta ned progressionen av denna sjukdom för att man ska kunna ha en god livskvalitet.
Jag vill avsluta med att fråga sjukvårdsministern om hon anser att vi stöder forskningen i tillräcklig grad nationellt vad gäller just den här sjukdomen. Finns det insatser som ministern skulle vilja se framöver?
(Applåder)