Fru talman! När vi fick reda på att regeringen planerade att lägga detta lagförslag på bordet var det svårt att undvika i alla fall en liten känsla av att det var något som inte riktigt stämde.
Vi har en helt unik situation i Sveriges riksdag, där alla partier, i alla fall i stora drag, är överens om hur flyktingvågen från Ukraina ska hanteras. Vi är överens om att våra mottagningsvillkor ska vara skäliga men inte avsevärt mer generösa jämfört med resten av unionen.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Åtgärder för en jämnare fördelning av boende för vissa skyddsbehövande
Samtliga partier står bakom aktiveringen av massflyktsdirektivet. Vi är överens om att mottagandekapaciteten delvis är begränsad men att det inte finns några skäl att försöka stoppa detta eller, så att säga, få färre ukrainare att välja Sverige som destination.
Vi har också sett ett enormt engagemang från vanliga människor, föreningar och företag som öppnat sina hem och lokaler och från kommuner som gjort sitt bästa för att snabbt skaka fram boendeplatser för dem som dykt upp.
Ingen kommun i Sverige har mig veterligen anmält att man inte är villig att hjälpa till i den här situationen. Och de få kommuner där mitt parti sitter i styret var några av de första att anmäla sitt intresse. Det är väl gott så.
En liknande ordning som den som nu föreslås gäller sedan 2016 för personer som beviljas uppehållstillstånd enligt 5 kap. utlänningslagen och sedan en längre tid innan dess för ensamkommande barn.
Detta förslag är således en del av en trend som pågått i ganska många år, där konsekvenserna av migrationspolitiken, som beslutas här, steg för steg flyttas över på kommunerna, som därmed förlorar en bit av sitt självbestämmande. Det är ett självbestämmande som de tidigare haft.
Att det krävs tvång i dessa frågor är i sig ett tecken på att något är fel i samhället. Om Sveriges kommuner inte anser sig kunna klara ett visst åtagande eller ett visst mottagande är det mottagandet som det är fel på, inte kommunerna. Det är min fasta uppfattning.
Mot bakgrund av den enorma vilja att hjälpa till som finns bland kommunerna i detta ärende framstår ett tvång helt enkelt inte som nödvändigt. Men det finns också en risk för ökade kostnader. Kommunernas framtvingade bostäder kan komma att bli lite dyrare än de alternativ som annars hade valts.
Vidare har situationen också förändrats snabbt de senaste månaderna. Flödet av personer från Ukraina till EU har minskat drastiskt, och sedan ett par veckor tillbaka är det fler personer som återvänder till Ukraina från EU än personer som flyttar i motsatt riktning. Det här beror naturligtvis på att ukrainarna tack och lov lyckades slå tillbaka Ryssland från Kiev och att man förhoppningsvis har tvingat fast den ryska krigsmaskinen. De ukrainska styrkorna har gjort en övermäktig insats, och man får väl lite grann se det här som ett kvitto på att folket tack och lov ändå har ganska stort förtroende för deras militära kapacitet.
Det är också så att i stort sett alla kommuner som fått en förvarning om att de kommer att få ett visst antal personer placerade hos sig nyligen också har fått en uppdatering där den här siffran har minskat. Det gäller i alla fall alla kommuner som jag har varit i kontakt med. Kommunerna står med andra ord redan väl förberedda och motiverade.
Det bör också i det sammanhanget påpekas att beredningen av det här lagstiftningsärendet har varit ganska påskyndad. Det har varit en kort remisstid, Lagrådet har inte haft någon möjlighet att yttra sig över förslaget och motionstiden här i riksdagen har varit två dagar, detta trots att förslaget rör en så grundläggande princip som det kommunala självbestämmandet. Flera remissinstanser, både kommuner och myndigheter, har haft anmärkningar mot förslaget, och även om det naturligtvis är rimligt att Sverige har en krisberedskap i händelse av plötslig massflykt är det naturligtvis inte okej att tvinga fram lagstiftning utan erforderlig beredning. Det hade varit möjligt att förlänga beredningstiden, särskilt med tanke på att flödena minskat rätt rejält.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Åtgärder för en jämnare fördelning av boende för vissa skyddsbehövande
Vår grundsyn är att migrationen ska vara ett statligt åtagande, oavsett om det gäller prövning eller den praktiska verksamheten. Sveriges kommuner kan inte bestämma över det här och bör därför inte heller hållas ansvariga för statens beslut på dessa områden. Migrationsåtaganden från kommunernas sida bör i det längsta vara frivilliga.
Med anledning av detta anser vi att riksdagen bör avstyrka den här propositionen. Jag vill därför yrka bifall till reservation 1.
Vad gäller den frågan ser vi det som lite av ett tröstpris att utskottet i alla fall står bakom principen att kommunerna ska få full kostnadstäckning och tillkännager detta för regeringen.
Med detta sagt kommer vårt förslag om att avstyrka propositionen inte att vinna bifall. I det läget har vi valt att som ett andrahandsalternativ även ställa oss bakom reservation 3, som handlar om att ge kommunerna lite mer framförhållning så att de bättre kan planera sin verksamhet.
Det var egentligen hela saken. Till skillnad från alla andra debattörer här kommer jag inte att tacka presidiet och önska dem en varm sommar. Det beror inte på att jag är missnöjd med verksamheten på något sätt utan på att jag har en interpellationsdebatt på måndag. Jag återkommer då.