Fru talman! Riksrevisionens rapporter sätter verkligen ljuset på de stora osäkerheter som finns inom klimatpolitiken. Det är svårt att bortse från, och alla måste förhålla sig till det. Det kräver också av oss som politiskt ansvariga att vi är öppna och transparenta med hur svårt det är och hur osäkra dessa siffror kan vara.
Klimatministern har tidigare lovat att hon skulle avgå om utsläppen ökade. Efter det har hon sagt att hon inte tänker avgå eftersom Sveriges utsläpp beräknas bli lägre 2026 än 2022. Men inga uppdaterade officiella beräkningar visar att detta stämmer. Jag har även hört statsministern säga samma sak. Han har ursäktat den dåliga klimatpolitiken och utsläppsökningarna med att de nu är utraderade och att 2026 kommer att ligga under 2022 års nivå. Även om detta skulle vara fallet innebär det inte att man har fortsatt att minska utsläppen så mycket som man borde för att klara klimatmålen. Men att statsministern säger att utsläppen kommer att vara lägre 2026 än 2022 ger ett starkt sken av att det finns en korrekthet och säkerhet i dessa siffror.
DN begärde ut underlaget, och det visade sig att statsministern hade baserat sitt uttalande på ett scenario där utsläppen var 0,2 promille lägre 2026 än 2022. Man kan i sammanhanget konstatera att felmarginalen för 2023 års utsläpp som rapporterades till FN var 300 gånger så stor, det vill säga en enorm felmarginal. Det är alltså helt oseriöst att säga att utsläppen kommer att vara mindre 2026. I bästa fall kan man väl säga att de förhoppningsvis kommer att vara i nivå med 2022.
Min fråga är: Hur tar regeringen till sig kritiken från Riksrevisionen i sitt dagliga arbete så att statsministern inte fortsätter att ge detta felaktiga intryck?