Herr talman! I mitt anförande sade jag att jag är säker på att mina borgerliga vänner i kulturutskottet är både ivriga kulturkonsumenter och ivriga försvarare av kulturens roll och betydelse i samhället. Ellen Juntti visade det med sitt vittnesbörd, inte minst när det gäller dansens betydelse.
De här fina och vackra orden finns också i de nationella kulturpolitiska målen, där det står: För att uppnå målen ska kulturpolitiken främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor. Kulturpolitiken ska särskilt uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur.
Det är bra. Då är min enkla fråga: Hur tror Ellen Juntti att barn och ungdomar får lättare att utöva och själva pröva på skapande verksamheter om det inte finns någon kulturskola i en kommun?
Hur tror Ellen Juntti att man underlättar för barn och unga att få utöva kultur om avgiften för kulturskolan sätts till 1 700 kronor per termin? Eller är det bara barn till rika föräldrar som ska ha den här rätten? Det står inte så i de kulturpolitiska målen, men det blir effekten av den politik som Ellen Juntti står för, eftersom ni i majoriteten så tydligt har avstyrkt till exempel de motioner som förespråkar att avgifterna ska hållas nere.
Hur är de med de här målen kontra verkligheten? Är det så, som jag sade, att den vackra retoriken egentligen bara skymmer att man inte vill göra någon förändring i verkligheten?