Herr talman! För ungefär ett år sedan fattade riksdagen beslut om en ny, fördjupad kulturarvspolitik, bland annat innefattande en helt ny museilag. Den politiken tycks ha landat väldigt väl i sektorn, och vi ser nu också att krutröken har börjat skingras inom politiken - det finns inte en enda reservation i betänkandet som mer än ett parti står bakom. Det måste betraktas som ett väldigt gott betyg till regeringens politik.
Jag kan också konstatera att det finns ett växande intresse för kulturarvsfrågor i vårt samhälle. På biblioteksmässan i Göteborg märkte jag att de populäraste seminarierna ofta var de som handlade om den här typen av frågor, och jag har även förundrats över hur många som till och med låter analysera sitt DNA för att på något sätt härleda sitt eget genetiska ursprung. För det mesta finner man förstås att man har ett ursprung i många delar av världen.
Det vi måste vara på det klara med är dock att kulturarvsbegreppet, precis som teknik och mycket annat, kan användas av både det goda och det onda. Vi ser krafter som försöker använda kulturarv för att piska fram en nationalistisk strömning. Vi ser till och med hur politiska ledare i Europa försöker blicka tillbaka mot konflikter som ägde rum för 600 år sedan för att motivera nya krig och kasta in sina folk i dem. Men vi ser också det goda: hur ökad kunskap kring kulturarv skapar ökad tolerans, ökad solidaritet och ökad förståelse för demokrati.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor
Vi firar i år ett väldigt viktigt hundraårsjubileum i Sverige. Det var ju 1918, för 100 år sedan, som våra företrädare här i riksdagen tog ett väldigt viktigt beslut i demokratiseringsprocessen i Sverige, nämligen att införa allmän rösträtt för både kvinnor och män. Det är någonting vi måste hjälpas åt att lyfta fram och tydliggöra för att öka kunskapen kring demokratiseringsprocessen i Sverige, men också för att öka kunskapen och förståelsen för att vår demokrati står på bräcklig grund. Den kan inte tas för given.
Under många decennier trodde vi nog att vi kunde ta den för given. I början av 70-talet var fortfarande en minoritet av världens länder demokratier, men under 70-, 80- och 90-talen var det som att en flodvåg av demokratiseringsprocesser svepte fram över världen. Allt fler länder blev demokratier, och det var en flodvåg vi nog inte trodde skulle hejdas eller stoppas. Under de senaste åren har vi dock sett bakslagen komma och sett att länder även i vår omedelbara närhet avdemokratiseras.
Det här är ingenting vi är immuna mot i Sverige; det kan hända också här. Kanske ett av de främsta vaccinen mot en sådan utveckling är kunskap. Våra museer är viktiga kunskapsinstitutioner, som ofta på förträffliga sätt levandegör historia och levandegör sina samlingar. De väcker intresse och engagemang med sina berättelser. Den viktiga uppgift vi har från politikens sida är att sänka trösklarna in till museerna, så att fler grupper besöker dem.
Med ökad kunskap följer också ofta ökad förståelse för att det här med kulturarv inte är något statiskt utan att vårt kulturarv är ständigt föränderligt. Det som i dag ses som utmanande samtidskonst eller det vi ser som exotiska inslag i vår vardag kan i morgon vara fullständigt självklara delar av det svenska kulturarvet.
Är det något vi har lärt oss av den senaste tidens stridigheter inom Svenska Akademien är det att traditioner inte nödvändigtvis är bra att upprätthålla bara för att de är gamla. Ibland behöver vi vädra ut och ta nya tag. Men det vi alltid måste göra då är att bevara kunskapen och se till att de kollektiva minnena har förutsättningar att leva vidare.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 25 april.)