Herr talman! Det som ligger till grund för det förslag som vi nu debatterar är alliansregeringens arbete under förra mandatperioden. Det ledde ända fram till en lagrådsremiss som regeringen överlämnade strax före valet 2014. Det är positivt att den nuvarande regeringen har fortsatt i förlängningen av det arbetet och också kommit med propositionen.
Propositionen tar sikte på en grupp människor som innehåller många livstidskriminella som färdas runt i fordon för att begå andra brott än just de trafikbrott som detta betänkande avser. Man kommer också åt människor som visar hänsynslöshet, sätter andra människors liv i fara och inte bryr sig speciellt mycket om de framför fordon i berusat tillstånd. Förslaget innebär en skärpning av oskälighetsrekvisitet för att kunna förverka fordon från den som har gjort sig skyldig till olovlig körning, rattfylleri eller grovt rattfylleri.
Jag kan inledningsvis nämna att grov vårdslöshet i trafik inte är ett mängdbrott. Jag vill påstå, efter att ha arbetat som domare under väldigt många år, att i varje fall jag själv inte har sett något fall av återfall i grov vårdslöshet i trafik. Därmed är inte sagt att det inte förekommer, men det är inte där det stora problemet ligger.
Det stora problemet ligger i omfattningen av olovliga körningar och rattfylleribrott. För 2013 handlade det om ungefär 31 000 fall av olovlig körning och för samma år ungefär 27 000 fall av rattfylleribrott. Samtidigt har antalet drograttfyllerier ungefär fördubblats under den senaste tioårsperioden från i storleksordningen 6 500 till 13 000 fall per år. Detta är allvarligt. Det sätter människors liv i fara, och det föranleder trafikoffer i form av oskyldiga människor som hamnar i vägen.
Hur ser då regelverket ut som föreslås? Jag nämnde vilka brott som är aktuella. Om det behövs för att förebygga fortsatt sådan brottslighet och ett förverkande inte är uppenbart oskäligt ska ett förverkande ske.
Sverigedemokratens redogörelse för Högsta domstolens avgörande från 2006 har i bästa fall ett historiskt intresse för någon, eftersom det är ett annat oskälighetsrekvisit som var grund för Högsta domstolens bedömning. Läser man regeringens proposition ser man att detta leder till någonting helt annat.
Det oskälighetsrekvisit vi har i dag infördes 1987. I samband med att man skulle förändra rattfyllerilagstiftningen i början av 1990-talet diskuterade man också en sådan ändring som nu föreslås. Lagrådets kommentar då i början av 1990-talet var att en sådan förändring som den som nu föreslås skulle innebära en mycket kraftig ökning av förverkandemöjligheterna. Det är vad detta förslag innebär.
Jag kan också nämna att förslaget innebär mindre utrymme för att beakta förhållanden som talar emot förverkande. Jag skulle vilja påstå att det blir betydligt mindre utrymme för det jämfört med vad som gällde tidigare.
Det behöver inte heller vara så att en person har begått brott vid tidigare tillfällen så att det finns tidigare domar, utan den tidigare brottsligheten kan vara uppe till bedömning vid samma tillfälle.
En bortre gräns för när man tar hänsyn till tidigare brottslighet ligger vid fyra år, i regel. Men om det sker inom två år framgår det av specialmotiveringen till bestämmelsen att en sådan omständighet bör få stort genomslag. Sedan är presumtionen också starkare för förverkande vid rattfylleribrott än vid olovlig körning.
Detta är sammantaget mycket bra. Det kan bidra till att öka trafiksäkerheten och även vara ett viktigt verktyg för att människor som är hänsynslösa och som har tillgång till fordon men också andra hjälpmedel vid den här typen av trafikbrott kan få sina fordon och andra hjälpmedel förverkade.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.