Herr talman! Vi är många som i andra uppdrag utanför riksdagen har kommit i kontakt med situationer för unga som hamnar i kriminalitet, för deras familjer och för deras brottsoffer.
I min tidiga yrkeskarriär på Örebro tingsrätt stod det väldigt klart när man läste personalia hur tragiskt det var att läsa att så lite hade gjorts för de ungar som hade gjort så mycket. Jag läste sida upp och sida ned om barn som hade hamnat i alla möjliga utanförskap, som hade hamnat i dåliga vanor, som hade begått brott medan ingen hade gripit in.
Det var en sorglig läsning. Det var inte minst sorgligt med tanke på vilken effekt det hade på de barn som hade fyllt 15 år och hamnat i tingsrätten. De hade förstört sina liv och kanske andras. Ofta var det inte heller första gången de var där.
Detta kan kombineras med ytterligare upplevelser som jag har haft under mina år i riksdagen. Jag har varit, kanske inte på alla Sveriges fängelser, men jag har varit på ganska många. Jag har aldrig träffat en enda intagen på en anstalt i vårt land som har sagt: Ja, Johan Pehrson, jag sitter här för att samhället grep in för tidigt och för tydligt, så det blev ett stort problem. Därför blev jag en grov kriminell och sitter nu här. Det har aldrig hänt att jag har träffat en sådan människa. Jag tror inte heller att ni har gjort det.
Därför är det glädjande att vi under ett antal år har utökat förutsättningarna för att göra tidiga, tydliga och mer effektiva insatser. Det här betänkandet som vi nu behandlar är ju en fortsättning på detta med lite mer fokus på snabba insatser, på stringens, på sammanhållenhet i hela landet och med högre krav på kommunerna när det gäller eftervård. Flera talare har redan redogjort för innehållet, så jag nöjer mig med att säga att jag instämmer i den analysen. Därför säger Folkpartiet ja till den inriktning som finns med i betänkandet. Jag återkommer till reservationerna senare.
Vi har ju en situation där fler ungdomars brottslighet utreds tidigare. Det har vi sett till att få på plats. Vi har stärkt föräldrarnas ansvar. Vi har på senare år sett till att polisen lättare kan gripa in och ta hand om ungdomar som befinner sig i totalt oacceptabla miljöer. Små flickor ska inte vara i narkotikamiljö. Man kan bara ta dem därifrån.
Vi har av största välvilja infört ökade möjligheter att drogtesta unga personer. Det finns inga sociala problem som inte kan bli värre om man kombinerar dem med narkotika. Vi har sett till att sociala insatsgrupper har börjat jobba på fred front. Vi har brutit ned sekretessregler.
Nu går vi vidare, och regeringen har lagt fram förslag som på många sätt bereddes av alliansregeringen, det välkomnar vi. Men det behöver göras mer.
Vi behöver nog återkomma till frågan som delvis berörs i betänkandet när det gäller mellantvång i eftervården, begrepp som finns på papperet. Men jag och Folkpartiet är av den uppfattningen att det fortfarande finns här en enorm målkonflikt, och jag tycker att vi har hamnat på fel sidan i den.
Det är inte så länge sedan som vi högtidlighöll 25-årsjubileumet av barnkonventionen här i riksdagen. Barnkonventionen är ett mycket bra redskap för att försäkra oss om ungdomars rätt att komma till tals och respektera barns mänskliga rättigheter.
Den vuxnes, förälderns, vårdnadshavarens, rätt att säga nej till sociala insatser väger mycket tyngre än den 13-14-åring som begår ett allvarligt brott. Om man är under 15 år bygger alla insatser ytterst på föräldrarnas, vårdnadshavarnas, medgivande eller samtycke. Trots att vi sagt att barnets bästa ska gälla kan föräldrar säga nej.
Det finns föräldrar som mår dåligt, har egna psykiska sjukdomar, kan själva vara kriminella, har missbruksproblem eller är på annat sätt helt oförmögna att ta till sig vad socialtjänsten säger. Här står vi på fel sida, och det har vi gjort ganska länge. Jag beklagar att vi inte kommit längre. Vi måste återkomma i frågan, men huvuddelen av problematiken ligger inte på justitieutskottet.
Barn har rätt till hjälp. Om ett barn begår brott är det ett rop på hjälp. Det är utgångspunkten. Vi måste införa mer av mellantvång för att kunna gripa in och se till att det vidtas någon form av socialpolitisk åtgärd med tvång när barn hamnar i kriminalitet.
På längre sikt tycker jag att vi bör fundera på om vi inte ska ha obligatorisk eftervård. Det gäller ungdomar som avtjänat sitt straff på institution om de är över 15 år. De kan ha begått ganska allvarliga brott, suttit av två år och fått ganska bra hjälp; det satsas enorma resurser från samhällets sida, vilket är mycket bra. När de sedan kommer ut i kommunerna kan det dock brista. Det finns förslag på att det ska stramas upp och att kommunerna ska göra mer. Det är helt rätt väg att gå. Folkpartiet tycker att det borde vara obligatoriskt. Det bör kammaren, och inte minst regeringen, vid tillfälle återkomma till.
Herr talman! Det var två reflexioner över vad vi behöver titta mer på. En hel del är gjort, men mer finns att göra. Det här är en bra inriktning. Folkpartiet yrkar bifall till reservationerna 1 och 5.
Orsaken till att Folkpartiet inte finns med i betänkandet är att vi hade utskottssammanträde om forskningsinriktningen. Det var inte mycket till forskningsinriktning, för det var världens snabbaste sammanträde i justitieutskottet. Vi ska inte säga att det är regeringens fel att tågen inte går i tid, men jag kom in 11.15 och då var sammanträdet redan avslutat. Både forskningsdelen och övriga sammanträdet var avslutat. Det är bra att utskottet är effektivt, vi ska hushålla med skattebetalarnas pengar, men jag är förvånad över att forskningsinriktningen i riksdagen kunde avhandlas på fyra och en halv minut.
Det är anledningen till att Folkpartiet inte var med vid justeringssammanträdet. Som ni ser är Folkpartiet dock med på motionerna som ligger bakom betänkandet, och vi yrkar bifall till reservation 1 och 5.