Fru talman! Jag har jättesvårt att förstå argumentationen. Hur ska kommunerna kunna prioritera kvinnojourernas skyddade boenden om de läggs ned på grund av regeringens tillståndsplikt? Jag förstår inte hur det går ihop. I mitt län Gävleborg har alla kvinnojoursdrivna skyddade boenden lagts ned eller lagts vilande sedan tillståndsplikten infördes. Då finns det ingen motpart från kommunerna att jobba med längre.
Så här kan vi inte ha det. Det vi diskuterar är ju att lappa och laga ett system som i grunden är trasigt när vi har öppnat för en marknadisering av kvinnojourer. Det går jättefort att riva ner livsviktiga verksamheter, men det tar lång tid att bygga upp dem igen. Det tar tid att hitta engagerad ideell och kompetent personal med lång erfarenhet. Den tiden har vi inte. Allting visar på det – alla rapporter om kvinnor och barn som inte får det stöd och skydd som de behöver.
Polismyndigheten tog fram en rapport i april 2026 tillsammans med andra myndigheter. Där ser man tydligt att organiserad brottslighet har etablerat sig i välfärden och aktivt sökt sig till områden där privata aktörer tillåts. Här pekar man särskilt ut HVB-hem och skyddade boenden som stora riskområden.
Jag säger det igen: Kvinnojourer ska inte konkurrera på en marknad. Våldsutsatta ska inte vara föremål för ekonomisk vinning för någon. De ska ha stöd och skydd från engagerade, kompetenta människor med lång erfarenhet, där kunskapen finns om våldets dynamik i ett samhälle som inte är jämställt: Det handlar om makt och det handlar om kön, oavsett om det gäller kvinnor som är utsatta för våld i nära relation, prostitution och människohandel eller hedersrelaterat våld och förtryck.
Jag tycker att det är dags att visa större förtroende för kvinnojourernas kompetens och erfarenhet och säkerställa att tillståndsplikten kan implementeras på det sätt som det egentligen var tänkt.