Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag helt instämmer i interpellantens beskrivning av döva barns skolsituation. Denna uppfattning delas också av Sveriges Dövas Riksförbund.
Fram till 1981 var det förbjudet med teckenspråk på dövskolorna – man skulle använda oralt tal och lära sig läppavläsa. Teckenspråket överlevde dock genom att man tecknade i hemmet, i korridorer, på raster och på dövskoleinternat runt om i landet. De döva skapade också mycket starka föreningar där de äldre generationerna lärde ut teckenspråket till yngre.
År 1981 blev dövskolorna tvåspråkiga. Teckenspråket fick användas i undervisningen tack vare att forskare vid Stockholms universitet bevisat att teckenspråk är ett eget språk med egen grammatik. Först då fick döva barn rätt till sitt eget språk.
Att barn ska behöva misslyckas i den vanliga skolan för att få tillgång till sitt eget språk känns inte som 2026. Utbildningen utgör en central del av samhällets ansvar för att säkerställa jämlika levnadsvillkor och möjlighet till delaktighet. För döva barn och elever är detta ansvar nära kopplat till rätten att tala svenskt teckenspråk.
I Ystad bestämde sig kommunen för några veckor sedan för att modersmålsundervisning i svenskt teckenspråk från och med höstterminen ska erbjudas till varenda elev som har behov av det, oavsett hur stor eller liten klassen blir. Tidigare har gränsen varit fem elever. Så ser det tydligen ut i hela landet, vilket man kan tycka är orimligt.
Förutsättningarna för barns språkutveckling ges ju inte enbart inom utbildningssystemet utan grundläggs i stor utsträckning genom de tidiga insatser som sker inom hörselvården. När svenskt teckenspråk inte introduceras mycket tidigt – egentligen så fort som dövhet konstaterats, alltså när barnet är mycket litet – eller när familjer inte får tillräckligt stöd för att utveckla det hörselskadade eller döva barnets språk påverkas barnets möjligheter att tillägna sig ett fullt fungerande språk redan före skolstart.
Det är ganska vanligt att man i förskolemiljö använder sig av TSS, tecken som stöd, eller TAKK, tecken som alternativ och kompletterande kommunikation. Dessa stödformer är inte språk i egen rätt, och de kan inte ersätta tillgången till svenskt teckenspråk.
Utbildningssystemet är i dag i stor utsträckning organiserat utifrån en hörselnorm där talad och skriven svenska utgör utgångspunkt. Svenskt teckenspråk ges därmed inte en garanterad ställning som undervisningsspråk utan förekommer ofta som ett komplement eller en individuell anpassning.
Tillgången till lärare med teckenspråkskompetens och dövkunskap liksom tillgången till läromedel på svenskt teckenspråk påverkar givetvis också kvaliteten på utbildningen och möjligheten att använda språket i olika ämnen. Därför måste staten se till att lärare utbildas med teckenspråkskompetens precis som alla andra lärare utbildas vid universitet och högskolor.
Döva barn har lika rätt till sitt språk som hörande barn, och som interpellanten så klokt sa i sitt inledningsanförande: ”Det är inte samma sak att få undervisning i teckenspråk som att få undervisning på teckenspråk.”
Jag frågar därför: Hur säkerställer statsrådet att döva barn får sina utbildningsbehov tillgodosedda?