Fru talman! Otryggheten på arbetsmarknaden är i dag extrem. Krisen i bilindustrin har snabbt fortplantat sig till andra branscher, och nya varsel om uppsägningar lämnas in varje dag. Risken att förlora jobbet är alltid en källa till oro och ångest, men två och ett halvt år av borgerligt styre har gjort det ännu värre. Att 2009, med arbetsmarknadsministerns ord, blir ett "skitår" kan vi alla vara säkra på.
Att tvingas lämna sitt jobb i dag innebär en mycket större ekonomisk smäll sedan a-kassan försämrats. Möjligheterna att få en utbildning eller någon annan form av utvecklande sysselsättning under arbetslösheten har minskat sedan arbetsmarknadspolitiken skurits ned. I stället har kraven på att flytta för att ta i stort sett vilket jobb som helst skärpts.
Inga av dessa försämringar rör själva den arbetsrättsliga lagstiftningen. Och det är det som är det listiga, om man kan uttrycka sig så, i den borgerliga politiken; med några få undantag har regeringen lämnat arbetsrätten orörd och i stället underminerat löntagarnas ställning och trygghet med andra delar av politiken.
Till det kommer det dråpslag mot hela vårt kollektivavtalssystem som EG-domstolen utdelade i och med Lavaldomen och som den sedan följt upp med fler liknande, antifackliga domar. Fackens rätt att kräva kollektivavtal med samma villkor för företag och deras anställda från andra EU-länder har begränsats, och social dumpning är nu en del av den inre marknaden.
När vi nu står inför hotet om massarbetslöshet står därför löntagarna svagare än på mycket länge gentemot arbetsgivarna.
På flera håll har arbetsgivare försökt få sina anställda att gå med på lönesänkningar för att, som de hävdar, rädda jobben. Kvinnor i både privat och offentlig tjänstesektor har tvingats gå ned på deltid för att pressa kostnaderna. I praktiken är det ofta detsamma som en lönesänkning. Arbetsuppgifterna ska bara klaras av på kortare tid.
Det förhandlas också om turordningslistor där uppsägningarna redan är ett faktum. Många av de fackliga företrädare som vi träffat berättar om arbetsgivarnas allt högre krav på att få välja och vraka vilka som ska få gå och vilka som ska få stanna kvar. Att många arbetsgivare utnyttjar situationen för att bli av med de äldre, de mindre produktiva eller de som av en eller annan anledning anses obekväma är ett tydligt tecken.
I det sammanhanget är då tvåpersonersundantaget i LAS ytterligare ett problem. Det är orimligt att anställda i små företag, med tio anställda eller färre, ska ha sämre rättsligt skydd än de i stora företag och i ännu högre grad vara utsatta för godtycke från arbetsgivarna.
Det är i tider som dessa som det arbetsrättsliga skyddet sätts på prov. Det är nu vi kommer att se kryphålen och falluckorna, och de blir också kännbara.
Ett sådant kryphål är de otrygga visstidsanställningarna. Under högkonjunkturen 2007-2008 minskade de otrygga anställningarna en aning, men de har trendmässigt blivit fler sedan 1990-talet. I dag har drygt 600 000 svenskar en sådan anställning.
Och det är de unga, i synnerhet de unga kvinnorna, som har de här otrygga jobben i allra högsta grad. Hälften av de unga har en otrygg anställning i dag, och bland de unga kvinnorna är det, som tidigare har sagts, en majoritet, 61 procent. Det är de som nu förlorar sina jobb allra först och mycket i det tysta. Inga varsel och inga larmrubriker följer timvikarierna och de behovsanställda ut i arbetslösheten.
Att ha en tillfällig anställning innebär alltid, oavsett konjunktur, en ständig otrygghet och ett ständigt underläge. Att inte veta om man kommer att ha ett jobb nästa månad, nästa vecka eller kanske ens nästa dag utan hela tiden känna oro över framtiden skapar helt enkelt en dålig livskvalitet.
Men de otrygga anställningarna är också ett problem för klimatet i hela arbetslivet och på arbetsplatserna. Otrygga anställningar skapar otrygga människor och tysta arbetsplatser - känslan av att inte veta om man kan bli behandlad på ett rättvist sätt, oavsett om man blir arbetslös eller får behålla jobbet på någon annans bekostnad. Betydligt färre visstidsanställda är medlemmar i facket, och de har därmed sämre möjligheter att ta till vara sina intressen på arbetsplatsen.
Den individuella otryggheten och utsattheten som visstidsanställd bidrar därmed också till en ökad kollektiv otrygghet på våra arbetsplatser. Utrymmet för att ställa krav på kollektivavtal, på dagligt inflytande och på en rimlig arbetsmiljö blir mindre där de otrygga anställningarna är många.
Här har de borgerliga gjort redan ont värre, genom att ändra lagstiftningen så att arbetsgivare har än större möjligheter att ha människor anställda på otrygga visstidskontrakt år ut och år in, alltså under lång tid.
Fru talman! Jag skulle bli förvånad om den borgerliga majoriteten, som gjort så mycket, plötsligt skulle ändra sig och vilja stärka anställningsskyddet.
Därför står hoppet till en ny majoritet, en ny regering efter nästa val. I den majoriteten kommer vi i Vänsterpartiet att driva kravet på skärpta regler för visstidsanställningar så att fasta jobb åter blir norm på arbetsmarknaden. Vi tänker driva de kraven tills de är genomförda. Till skillnad från regeringen anser vi att den som utför ett arbete också har rätt att ställa krav på att det ska gå att leva på sin lön och att arbetet ska vara säkert, tryggt och utvecklande.
Som jag sade förut blir deltiderna fler. Det är tyvärr inte särskilt förvånande, men rimligen ganska besvärligt för den borgerliga regeringen och den borgerliga majoriteten här i riksdagen.
Det skäl man angav för inskränkningen av deltidsarbetslösas rätt till ersättning från a-kassan var att det skulle stimulera till fler heltider. I det här betänkandet framhärdar nu den borgerliga majoriteten i att försämringar i a-kassan är ett effektivt sätt att bekämpa deltidsarbetslöshet.
Men sanningen är ju den att deltidsjobben inte har blivit färre utan fler sedan 75-dagarsregeln infördes. Dessutom har fler deltidsanställda de senaste månaderna lämnat sina jobb och gått ut i full arbetslöshet när de riskerat att bli utförsäkrade. I januari var det 24 procent som gick från deltidsarbetslöshet till att bli arbetslösa på heltid, för att behålla sin ersättning och kunna leva på en ersättning. Samma månad året innan, 2008, var det 16 procent.
Vad regeringen har åstadkommit är alltså att skapa fler heltidsarbetslösa av dem som tidigare jobbade deltid, samtidigt som antalet deltidstjänster blir fler. Det är väl ett misslyckande om något.
De borgerliga kan varken sägas vara arbetarpartier eller förkämpar för jämställdhet, för deltidsarbetslösheten är en av de mest uppenbara jämställdhetsfrågorna i arbetslivet. Det är framför allt kvinnor som hänvisas till deltidsjobb, och det är i de kvinnodominerade yrkena som arbetsgivarna har satt i system att ha deltidstjänster. Kommunerna är stora bovar i det här sammanhanget, trots att det finns framgångsrika projekt med heltidstjänster som visar att det är fullt möjligt att genomföra de förändringarna. Men den privata sektorn är inte bättre. Inom hotell och restaurang är den genomsnittliga arbetstiden så låg som 54 procent, och inom handeln är det de kvinnodominerade butikerna som har de flesta deltiderna.
Det är väl dokumenterat att deltider ger inte bara lägre inkomst utan också sämre löneutveckling, mindre inflytande på jobbet och faktiskt också sämre hälsa. Det är de deltidsarbetande kvinnorna som är allra mest stressade. Inte ens som pensionärer kan de stressa av, för deltidslönen följer med ända in i pensionen.
Nu kan vi alltså konstatera att det inte fungerade att straffa ut de deltidsarbetslösa genom att dra in deras a-kassa - om nu någon trodde det.
Det återstår alltså att sätta press på arbetsgivarna. Rätten till heltid kommer att drivas av LO i avtalsförhandlingarna nästa år, enligt deras egen uppgift. Det är glädjande att man har kunnat enas om det. Men skulle det inte lyckas, och undersköterskor, restaurangbiträden och kassörskor står där med sina deltider också efter nästa avtalsrörelse, måste det till en lagstiftning som en gång för alla slår fast att heltid är en rättighet och att deltid är en möjlighet, framför allt för den som har behov av det. Det här är en jämställdhetsfråga, och det är en rättvisefråga att alla ska kunna försörja sig på sitt arbete.
Men det är också så att undersysselsättning är ett långsiktigt hot mot samhällsekonomin. I dag är det svårt att se hur brist på arbetskraft ska kunna vara ett stort problem, men på lite sikt framöver är de flesta eniga om att vi behöver fler arbetade timmar för att klara av att finansiera välfärden. De deltidsarbetslösa, de deltidsarbetande, kommer att behövas, och de vill och kan ju arbeta mer. Deltidsarbetslösheten är dyr och destruktiv både för den enskilda och för samhället.
Därför, fru talman, kommer vi i Vänsterpartiet också att driva frågan om rätt till heltid tills den är genomförd, och vi hoppas kunna göra det i en ny regering efter nästa val. Det måste bli en regering som vänder 180 grader jämfört med den som sitter i dag, en som tar de stora hoten mot löntagarnas rättigheter på allvar, som tar strid för strejkrätten, för kollektivavtalen, för arbetsrätten och för trygga jobb och som jämställer villkoren i arbetslivet. Att de som sitter vid makten i dag skulle göra det är knappast troligt eller sannolikt.
Jag vill avsluta det här med att yrka bifall till reservationerna 8, 11 och 17.