Fru talman! Sverigedemokraterna står naturligtvis bakom samtliga av våra reservationer, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 10 om älvdalskans ställning.
Av historiskt beklagliga skäl har minoritetsgrupper förhindrats att bejaka, använda och utveckla sina språk. Exempelvis fick inte samiska barn tala samiska i skolan, inte ens utanför lektionstid. Detta bidrog naturligtvis till att talandet av de samiska språken minskade och att den nya generationen inte fick möjlighet att lära sig språket ordentligt eftersom det uteblev genom hela undervisningen. Även språket meänkieli är utrotningshotat. Bristen på läromedel är ett exempel på faktorer som har en negativ inverkan på bevarande av språk.
Fru talman! I dag har vi en lag om nationella minoriteter i Sverige som bland annat säkerställer rättigheterna för våra fem minoritetsspråk: samiska, meänkieli, finska, romani och jiddisch.
Men vi har kanske fler minoritetsspråk i Sverige som borde uppmärksammas och värnas? Är exempelvis älvdalskan ett språk eller en dialekt? Vi i konstitutionsutskottet hade förmånen att besöka Älvdalen tidigare i veckan. Det finns flera internationella organ som anser att älvdalskan är ett språk och inte en dialekt. Det gäller bland andra SIL International, ursprungligen Summer Institute of Linguistics, och Europarådets expertkommitté.
Älvdalskan har fört en tynande tillvaro och har nu bara omkring 2 500 talare. Men det har skett en förändring de senaste åren, och en revitalisering av språket pågår. En revitalisering innebär att man vänder ödet för ett språks nedbrytning. Genom ett projekt finansierat av Allmänna arvsfonden har intresset för älvdalskan ökat stort, särskilt bland barn i förskolan och skolan. Det har bland annat skett genom att man har översatt barnböcker och barnfilmer, som dem om Pelle Svanslös, till älvdalska. Målet är att år 2030 ska 30 procent av eleverna som går ut årskurs 9 kunna älvdalska.
Vi sverigedemokrater ser positivt på de regionala ansatserna att bevara och utveckla språket. Språk kan återfå kraft i nya generationer där det finns intresse för kulturarv och rötter, och det är viktigt att vi värnar våra rötter. Det gäller såväl de nationella minoriteternas kulturer som den svenska kulturen, som tillsammans utgör Sveriges samlade kulturella grund.
Vårt lands kulturarv och historia är två viktiga grundpelare för samhällets identitet, och identiteten är ledstjärnan i frågan om ett sammanhållet land.