Herr talman! Jag tror att det finns en stor förståelse hos svenska folket för att man ibland måste ta fram vissa särlösningar för människor som kommer hit helt tomhänta och som har med sig fruktansvärda och traumatiska upplevelser från sitt tidigare liv. De har kanske fått se alla sina tillgångar försvinna i hemlandet eller på vägen till Sverige. Jag tror att det finns en förståelse för detta.
Jag tror att upprördheten ute i det svenska samhället över hemutrustningslånet är ganska begränsad. Jag har sällan mött någon större upprördhet över detta.
Det finns ju särlösningar även för grupper som är födda i Sverige och har det kämpigt i Sverige. Det tycker jag är bra att det gör, både vad gäller socialtjänsten och vad gäller ekonomin. Vi behöver ta hand om och ha ett skydd för människor som inte har lika goda förutsättningar som alla vi andra har.
Många nyanlända tillhör den gruppen, och det kommer att behövas en del särlösningar för att nyanlända ska kunna komma in på svensk arbetsmarknad och i det svenska samhället. Så är det. Vi kan önska att det inte skulle vara så, men det kommer att vara så.
Det vi behöver göra är att hitta incitament och aktiviteter som gör att tiden från nyanländ till egenförsörjning kortas så att den blir så kort som möjligt. Det är den viktigaste uppgiften - i stället för att gnälla på ett hemutrustningslån, för det tycker jag faktiskt är lite småaktigt.
(Applåder)
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 12.)