Herr talman! Vid den här tiden varje år brukar vi behandla betänkanden från samtliga utskott som innehåller ett stort antal motioner från den allmänna motionsperioden. Normalt ser varje betänkande ungefär likadant ut. Utskottens majoritet föreslår avslag på alla yrkanden, oavsett vilka partier som sitter i majoritet, medan företrädarna för oppositionen väljer ut ett antal speciellt viktiga frågor från det egna partiet eller enskilda ledamöter som man vill bifalla.
Resultatet av omröstningen vid voteringen brukar bli att de allra flesta motionsyrkanden avslås. Jag vill minnas att kammaren förra året avslog ca 99 procent av de ungefär 3 600 motionsyrkanden som behandlades det året. Jag gissar att resultatet blir ungefär detsamma i år.
För en utomstående, och kanske också för ledamöterna, kan det ibland vara svårt att förstå varför det ser ut på det sättet. Det speglar inte vår uppfattning eller ens partiernas uppfattning i de sakfrågor som behandlas.
Konstitutionsutskottets betänkande handlar bland annat om motionsrätten och formerna för riksdagens hantering av det så kallade motionsinstitutet. Även om det finns en hel del andra viktiga frågor, som bland annat har nämnts i tidigare anföranden, tänker jag hålla mig enbart inom det området, det så kallade motionsinstitutet.
Bland annat redogörs i betänkandet för ett antal av de olika utredningar som har gjorts och förslag som har lagts fram under senare år, till exempel det faktum att riksdagsstyrelsen så sent som i höstas tillsatte en parlamentarisk kommitté som ska se över motionsinstitutet. Regeringen tillsatte dessutom nyligen en parlamentarisk kommitté som ska se över budgetprocessen, som i hög grad påverkar motionsinstitutet och ledamöternas möjligheter att motionera. Det kommer därför att bli anledning för konstitutionsutskottet och kammaren att återkomma med en större genomgång av frågorna vid ett senare tillfälle, kanske inom bara något år. Jag tycker ändå att det finns anledning att göra några kommentarer om utskottets hantering i dag, om inte annat som en information för eventuella lyssnare som har funderat över förhållandet att vi avslår yrkanden som vi i sak på många punkter håller med om.
Den vanligaste motiveringen för utskotten att avstyrka och kammaren att avslå motionsyrkanden är att frågan är föremål för utredning, eller bereds i Regeringskansliet eller hanteras på annat sätt. Det faktum att regeringen har tillsatt en särskild utredning eller gett en särskild utredningsman eller motsvarande uppgift att fördjupa sig i ärendets olika aspekter och återkomma med förslag till åtgärder är naturligtvis ett legitimt skäl att avvakta det arbetet innan beslut fattas. Normalt är det också en tid angiven när denna utredning ska vara färdig och ibland också när regeringen bedömer att man därefter kan återkomma till riksdagen med förslag om beslut.
En del yrkanden som avslås gäller förslag som tidigare har aktualiserats och där regeringen offentligt eller efter fråga från till exempel handläggare i det aktuella utskottet meddelat att man har påbörjat ett arbete med att hantera frågan och att man avser att återkomma till riksdagen med frågan. I det fallet är det svårare att exakt veta om och när regeringen avser att återkomma med förslag. Men likväl finns det, enligt den praxis som utskotten tillämpar, i sådana fall skäl att avvakta med ett ställningstagande tills det ges besked i frågan.
Ibland händer det dock att utskotten tappar tålamodet och likväl enas om ett tillkännagivande där regeringen anmodas att påskynda beredningen eller återkomma med en motivering om varför det har tagit så lång tid. Den här gången finns det inget sådant tillkännagivande i konstitutionsutskottets betänkande.
Sedan en tid tillämpas också en förenklad procedur som motiverar ytterligare ett skäl att avslå yrkanden, nämligen yrkanden som tidigare behandlats i närtid och som med hänvisning till denna tidigare behandling därför avslås på samma sätt som tidigare.
För oppositionspartierna innebär motionsrätten en möjlighet att markera och förtydliga uppfattningar och åsikter som skiljer sig från majoriteten. Det finns därför skäl att reservera sig även om frågan har avgjorts tidigare, även om det finns en utredning som har tillsatts för att se över frågan eller även om frågan bereds.
Att motioner och yrkanden avslås med motiveringen att frågan är föremål för utredning eller bereds på annat sätt innebär alltså inte att frågan inte behandlats i sak.
Trots att vi här yrkar avslag på de allra flesta motionerna och trots att det finns ett antal reservationer från oppositionspartierna i betänkandet vill jag lyfta fram en enda punkt i fråga om motionsinstitutet.
Min partikollega Jan Ericson föreslår en generösare motionshantering på så sätt att han menar att när en motion, ibland slentrianmässigt även om förslagen redan är föremål för utredning eller faktiskt genomförts, bör det kombineras med tydliga skrivningar om att motionens förslag har vidarebefordrats för kännedom till den eventuella utredning eller den beredning som pågår i det ansvariga departementet. En sådan förändring skulle enligt motionären sannolikt minska antalet motioner som återkommer varje år och signalera en större respekt för riksdagsledamöternas arbete och riksdagen som främsta representant för demokratin.
Jag tycker att det ligger ganska mycket i Jan Ericsons synpunkter.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.