Fru talman! Tack för svaret, statsrådet! Det här är en oerhört viktig fråga, för de yttersta konsekvenserna av ett ojämställt samhälle är ju när kvinnor och barn behöver fly för sina liv. I detta oerhört utsatta läge ska kvinnor och barn kunna lita på att samhället finns där, även om samhället inte har lyckats tidigare.
Fru talman! I december 2024, ungefär i mitten av mandatperioden, stod jag här i kammaren och hade en debatt på området. Då konstaterades i en rad larmrapporter som kom att kommuner inte hade pengar, resurser eller förutsättningar att placera de kvinnor och barn som de såg var i behov av skyddat boende.
Det larmades på flera håll, och man kunde konstatera att landets kommuner under många år hade fått olika former av stödmedel som en del i den nationella strategin mot mäns våld mot kvinnor. Till exempel delade Socialstyrelsen under 2022 ut över 85 miljoner kronor till kommunerna för att utveckla arbetet med strategin mot våld i nära relationer, men 2023 tilldelades myndigheten inte några uppdrag eller utvecklingsmedel av regeringen.
Det här får effekter. Det får konsekvenser. Jag konstaterade även då att samtidigt som den nya lagen om tillståndsplikt för att bedriva skyddat boende trädde i kraft uteblev finansieringen till kommunerna. På SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, hade man samtidigt ett kvinnofridsprojekt som handlade just om att stötta socialsekreterare och verksamheter i omställningen, men i stället för att stötta omställningen till den nya lagstiftningen lades detta projekt ned.
Nu får vi fortsatta larmrapporter om hur fel lagstiftningen slår, hur boenden får lägga ned och hur kvinnor och barn inte blir placerade. Hur ser regeringen på det, och varför gör man inte något mer åt det när faktum kvarstår?