Herr talman! Som Monica Green uppenbarligen har noterat hade jag en interpellationsdebatt med Patrik Björck häromdagen i ett väldigt näraliggande ämne. Det jag sade då håller jag fast vid.
I en sådan här kris är det väldigt viktigt att staten har resurser att gripa in och stötta utsatta individer och hjälpa dem tillbaka till ny anställning och nya chanser på arbetsmarknaden. Vi står redan inför stora krav, och vi kommer att ställas inför ännu större krav. Då måste man ibland säga nej. Man måste säga nej till sådana utgifter som andra har ansvar att ta på sig. Det är väldigt bekvämt att i ett visst läge säga att någon annan ska betala det man själv har ansvar för.
Vi ser exempel på att fack och arbetsgivare kan bli väldigt sams om att någon annan ska betala, nämligen staten. Men vi har i Sverige en lång tradition av att arbetsgivarna tar ett stort ansvar för sina anställdas kompetensutveckling. Det är en stor sektor i vårt samhälle som omfattar flera miljarder kronor med internutbildning. Det vore naturligtvis jätteskönt för arbetsgivarna om staten tog det ansvaret. Men det skulle dra undan resurser från väldigt mycket annat som är viktigt.
Den motfråga som jag ställde till Patrik Björck och som jag också måste ställa till Monica Green är: Ser ni inte gränsdragningsproblemet? Vilka företag ska staten erbjuda sig att finansiera vissa utgifter för? Om alla företag vet att de kan ansöka om att staten ska ta deras kostnader så att de slipper dem kan de säga: Ja, då kan vi göra större vinst eller mindre förlust. Det skulle påverka konkurrensförhållanden, och det kan rent av, som jag antyder i svaret, strida mot internationella överenskommelser som vi har ingått om att statliga stödinsatser ska vara konkurrensneutrala.
Statens uppgift enligt den svenska modellen är att hjälpa människor när deras anställning har upphört. Då kommer Arbetsförmedlingen in med sitt batteri av åtgärder, det finns vuxenutbildning och möjligheter att läsa på högskola, för att ta några exempel.
Jag vill upprepa det jag sade i svaret: Det är en viktig insats vi nu gör när vi förbättrar studiestödet för personer över 25 år som vill plugga på yrkesvux. Det är en reform som vi nyligen har beslutat om som kostar över 200 miljoner kronor och som ska underlätta för uppsagda att använda utbildning som en brygga över till en ny anställning.
Jag känner att vi gör väldigt mycket, men för att ha resurser till det måste man ibland vara beredd att säga nej till sådant som andra egentligen ska svara för.