Fru talman! Jag vill vara tydlig med att jag naturligtvis inte efterfrågar att regeringen ska styra över hur domstolar dömer i enskilda fall. Det är väldigt viktigt. Men domstolarnas oberoende befriar inte lagstiftaren från ansvar. Att straffrätten är tydlig och rättssäker är en väldigt viktig utgångspunkt. Det räcker inte att enbart konstatera att rättspraxis behöver förbättras när regeringens egen myndighet, Brå, pekar på att lagen är svårtillämpad och medför rättssäkerhetsproblem. Straffrätten måste vara så tydlig och förutsebar som möjligt när människor förväntas följa den.
Det kan inte vara en uppgift enbart för domstolarna att genom framtida rättsfall skapa den tydlighet som i dag saknas. I dag finns det människor som riskerar att bli oskyldigt dömda till långa fängelsestraff på grund av denna lagstiftning.
Återigen: Det handlar inte om att backa från frivillighetsprincipen. Det handlar om var gränsen för det straffrättsliga ansvaret går. För oaktsam våldtäkt räcker inte vanlig oaktsamhet. Lagen kräver grov oaktsamhet. Men när är ett handlande inte straffbart, och när är en person så grovt oaktsam i fråga om den andras frivillighet att det blir fråga om en oaktsam våldtäkt? Det måste gå att tydligt förklara vilka konkreta omständigheter som gör att just den gränsen är passerad.
Justitieministern säger att han följer utvecklingen, men att följa utvecklingen är inte samma sak som att ange när regeringen är beredd att agera. Därför vill jag återigen fråga: Var går gränsen för justitieministern? Vilka konkreta omständigheter skulle få regeringen att gå från att följa rättsutvecklingen till att faktiskt vidta konkreta åtgärder?