Fru talman! Tack, Lena Emilsson, för svaret! Jag tycker att svaret väl symboliserar begreppet om den universella, övergripande preventionsinsatsen. Men prevention måste ske på tre olika nivåer för att vara framgångsrik. Det generella är nödvändigt, men det handlar också om att selektivt rikta in sig på inte minst barn och ungdomar som lever i en miljö eller en familj där det finns missbruk och om att fånga upp preventivt arbete för dem som kommit ur ett missbruk men behöver hjälp, stöttning och preventivt arbete för att förhindra återfall. Alla dessa olika nivåer är viktiga att fånga upp.
Det är detta jag menar: att olika insatser behöver göras på olika nivåer, mer pin-pointat. Ute i kommuner och regioner finns det en otroligt stark vilja; man vill göra rätt, och man vill hjälpa de här barnen. Men det finns också dessvärre en okunskap om vilka metoder som ska användas och vilka det finns evidens för. Vilka insatser ska användas när och för vilken målgrupp?
Det är här jag menar att det behövs nationell kompetens och ledning, hands-on, för att utbilda och se till att rätt metod används för rätt målgrupp och, fru talman, på rätt sätt. Om vi inte gör det innebär det ett slöseri med våra skattemedel, vilket ju är synd, men framför allt är det ett svek mot inte minst barn som lever i en missbruksmiljö och inte nås av de insatser som verkligen behövs.
Jag menar därför, fru talman, att ett nationellt kompetenscentrum väldigt väl skulle komplettera det som ledamoten beskriver, så jag hoppas att vi kan ha en diskussion om det under beredningen av strategin i utskottet.