Fru talman! Vi behandlar i dag försvarsutskottets betänkande om ett starkare skydd för civilbefolkningen vid höjd beredskap.
Det här är ett viktigt betänkande. Det handlar ytterst om statens grundläggande ansvar att skydda sina medborgare. I en tid då Europas säkerhetsläge har försämrats, krig åter rasar på vår kontinent och hoten mot civila samhällen blivit alltmer påtagliga måste Sverige stärka även sitt civila försvar.
Under lång tid levde en del i denna kammare i tron att kriget var något avlägset, något som hörde historien till. Trots många varningar, inte minst från oss i Sverigedemokraterna, monterade man ned beredskapen. Man glömde erfarenheter från tidigare generationer, och man lät viktiga system förfalla. Men verkligheten har hunnit i kapp. Vi ser nu tydligt att fred och frihet aldrig kan tas för givna. Därför måste vi bygga ett robust samhälle – ett samhälle som fungerar även under de svåraste påfrestningar.
Fru talman! En central del i detta arbete är skyddet av civilbefolkningen. Sverige har i dag omkring 64 000 skyddsrum med plats för cirka 7 miljoner människor. Det är en tillgång som många andra länder saknar. Men vi vet också att stora delar av beståndet är gammalt, att städer har vuxit och förändrats och att dagens hotbild ser annorlunda ut än när många skyddsrum byggdes. Det är därför klokt att regeringen nu föreslår en ny, modern lag om skyddsrum och skyddade utrymmen. Det räcker inte att luta sig mot gamla strukturer. Vi måste anpassa oss till den verklighet vi i dag lever i.
Betänkandet innebär flera viktiga förbättringar.
För det första stärks kontrollen av befintliga skyddsrum. Detta är helt avgörande. Ett skyddsrum som bara existerar på papperet skyddar ingen. Om dörrar inte fungerar, ventilation saknas eller utrustning är obrukbar hjälper inte fina register eller gamla beslut. Därför behövs skarpare tillsyn, tydligare ansvar och krav på underhåll.
För det andra införs möjligheten med så kallade skyddade utrymmen. Det kan handla om tunnlar, källare och andra underjordiska anläggningar som kan ge ett begränsat men ändå viktigt skydd. Det är sunt förnuft. I ett skarpt läge måste samhället kunna använda alla rimliga resurser för att skydda människor, inte bara traditionella skyddsrum.
För det tredje tydliggörs ansvarsfördelningen kring utrymning och inkvartering. Om människor behöver lämna sina hem måste det finnas planering, ledning och ordning. Kommuner, länsstyrelser och andra aktörer behöver veta vad som gäller innan krisen kommer så att man inte börjar diskutera ansvar när faran redan är här.
Jag vill särskilt lyfta vikten av information till allmänheten. Förslaget i betänkandet innebär att kommunerna ska informera invånarna om vilka skyddsrum och skyddade utrymmen som finns och hur dessa kan användas. Detta är mycket bra. Beredskap handlar inte bara om byggnader och lagparagrafer. Beredskap handlar också om kunskap. Vet människor vart de ska ta vägen? Vet de vad som gäller vid larm? Vet de hur de ska agera? Om svaret är nej har vi brister som måste rättas till.
Vi har ibland i Sverige varit rädda för att tala klarspråk om hot och risker, men medborgarna förtjänar sanningen. Ett moget samhälle informerar, förbereder och stärker sin befolkning.
Fru talman! Det finns de som invänder mot kostnaderna. Ja, beredskap kostar pengar. Men brist på beredskap kostar alltid mer. Det kostar i form av kaos, otrygghet och lidande – och i värsta fall människoliv. Vi behöver därför se investeringar i civilbefolkningens skydd som just investeringar. De ger trygghet, motståndskraft och handlingsfrihet. Ett land som kan skydda sin befolkning är också ett land som står starkare mot påtryckningar och angrepp.
För Sverige handlar detta dessutom om försvarsvilja. När människor vet att staten tar deras säkerhet på allvar stärks tilliten. Då stärks också viljan att tillsammans försvara landet.
Fru talman! Sverige bygger nu åter upp totalförsvaret. Det militära försvaret rustas upp, men det civila försvaret måste gå hand i hand med detta. Soldater försvarar territoriet, men ett samhälle försvaras också genom fungerande elförsörjning, sjukvård, transporter, livsmedelsförsörjning och skydd för civila. Detta betänkande är därför en viktig pusselbit i ett större arbete. Det löser inte allt, men det tar Sverige i rätt riktning.
Vi behöver mer beredskap, mer realism och mer ansvarstagande. Och vi behöver ett Sverige där människor vet att staten står redo när det värsta händer.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.