Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till trafikutskottets majoritetsförslag och avslag på samtliga reservationer.
Jag tror att det var ungefär 20 år sedan som den första datorn kom in i huset där hemma. Det var en ganska stor investering som skulle användas för att sköta bokföringen i det lilla företaget och användas som en modern skrivmaskin, där det gick lätt att sudda och till och med kopiera text efter lite träning. Samtidigt byttes den gamla 450-mobilen, som knappt var bärbar, till en hanterligare 900, som knastrade lite mindre. Internet blev ett begrepp för den bredare allmänheten först flera år senare, och den ständigt ökande kapaciteten i våra datorer har gjort oss närmast fartblinda då kilo byts mot mega, och mega byts mot giga - ja, ni vet ungefär hur det är.
Vi behandlar i dag it-frågorna. Jag tycker att det är ett fantastiskt område. Det är ett område som egentligen innebär en kontinuerlig revolution i det moderna samhället och vad man närmast lockas att kalla explosion när vi tittar på vad som händer i många utvecklingsländer. Det är mycket teknik, men som vi alla vet är grundfrågan egentligen: Vilken nytta kan vi ha av allt detta?
Regeringens stora projekt för att implementera informationsteknikens möjligheter - den digitala agendan, som har nämnts tidigare i kväll - är i detta sammanhang välkommen med tydliga signaler till kommuner och regioner om deras ansvar. Den har ett viktigt anslag att mobilisera övriga delar av samhället, inte minst den ideella sektorn, för att skapa delaktighet hos så många som möjligt som är intresserade av att ta del av detta. I dag presenterades även Digitaliseringskommissionen, som kan bidra positivt genom att följa upp att de antagna målen verkligen genomförs.
Tillgången till elektroniska kommunikationer - bredband - har för oss i Centerpartiet varit en nyckelfråga för att skapa det vi brukar kalla digital allemansrätt. Jag är glad att se att den bredbandsstrategi som 2009 slog fast målet om 100 megabit till 90 procent av befolkningen år 2020 hittills håller takten med råge och att målet för det man kan kalla golvet, alltså en megabit, redan når i stort sett alla.
Den grundläggande rollfördelningen vi har i Sverige om att mobiltelefoni och bredband byggs upp av privata företag men att samhället tar ett ansvar där marknaden inte är tillräckligt stark tror jag är det sätt som bäst kan ge så många som möjligt bra förbindelse till så låga kostnader som möjligt. Detta arbetssätt innehåller den metod som brukar kallas utbyggnad via byalag, där berörda i ett geografiskt område organiserar sig i en förening som bygger ut fiber till alla som vill i området. Projekten medfinansieras med offentliga medel. I dag används metoden främst ute på landsbygd, men jag kan gott tänka mig att liknande arbetssätt kommer att vandra in även i tätorterna i takt med att den så kallade ADSL-tekniken uppfattas som otillräcklig.
Här vill jag betona två saker som jag tror är viktiga för framgång. Det ena är att kommun och region är aktiva och stöder de enskilda initiativen under hela arbetet. Det andra är förstås att det finns tillräckligt med offentliga medel för medfinansiering. Det var glädjande att de 500 miljoner som anslogs i höstens budget för 2012 kom till och också att de verkar gå åt så snabbt som de gör. För Centerpartiet är det en viktig fråga att få fram mer medel i budget så att denna positiva utveckling kan fortsätta.
Fru talman! Jag vill nu gå in något på det så kallade teknikskiftet. Telia byter ut sitt fasta kopparnät längst ut närmast abonnent mot ett radiobaserat. Det skulle man kunna kommentera länge. Jag upplevde inledningen av detta projekt i min roll som kommunstyrelsens ordförande i Vetlanda kommun. Det är en av de kommuner som var piloter i sammanhanget. Jag skulle kunna utveckla en målande beskrivning av vad som hände, men jag nöjer mig med att säga att teknikskiftet som koncept var långt ifrån genomarbetat i inledningsfasen. Lägg därtill att det genomfördes i områden som några år tidigare drabbats hårt av stormarna Gudrun och Per, så kan ni ana vilka stämningar som rådde.
Jag noterar att både ansvarig myndighet, Post- och telestyrelsen, och it-minister Anna-Karin Hatt aktivt gick in i det akuta skedet förra hösten med tydliga signaler till Telia om att detta inte höll. Telia stannade upp, tänkte till och gjorde en omstart under våren i år. Såvitt jag vet fungerar det nu på ett helt annat sätt än tidigare, och de krav som har redovisats i talarstolen tidigare i kväll verkar det åtminstone finnas en ambition att nu följa på ett sätt som gör att det hela bör kunna fungera.
Jag tycker att det är synd att det skedda har lett till att många hänger kvar vid koppartråden och är rädda för nya tekniska lösningar, för det är inte tekniken utan funktionen som är viktig. Och notera att koppartråd på stolpar ute i skogarna, i alla fall där jag kommer ifrån, också har sina klara svagheter. Men självklart måste ett skifte ske på ett sådant sätt att det inte drabbar enskilda.
Jag vill också uppmärksamma det som brukar kallas den regulatoriska osäkerheten, ett begrepp som innebär att en mobiloperatör som så önskar enligt lag ska kunna utnyttja andra aktörers nät till marknadsmässig kostnad och som i dag upplever att det inte fungerar. Framför allt råder det osäkerhet genom juridiska tvister som pågår. Det innebär att de i efterhand kan drabbas av stora tidigare oförutsedda kostnader. Det är nödvändigt att konkurrerande operatörer genom regleringen kan få marknadsmässiga och förutsägbara villkor för att utnyttja näten. Annars kommer i slutänden de enskilda abonnenterna att drabbas.
Fru talman! Slutligen ska jag säga några ord om Posten. It-utvecklingen har påverkat Postens arbete på minst två sätt, dels innebär mejlandet färre vanliga brev, dels ökar postbefordran genom den fjärrhandel som ökar med internet som redskap.
I denna utveckling vill jag betona två frågor: närhet och tillförlitlighet. Det är för Centerpartiet en prioriterad fråga att posten fortsätter att nå ut till alla så att långa avstånd till brevlådor undviks. Det är också viktigt att veta att uppställda mål om tider med mera verkligen håller. Det är faktiskt viktigare än snabbheten som sådan då ju meddelanden som behöver gå snabbt i dag ofta sker på andra vägar, via mejl, telefonsamtal eller sms.
Frågan är om inte en gemensam distribution av morgontidning och post en dag senare skulle vara en bättre lösning än olönsam hantering av tidningar och post i olika omgångar som leder till krav på längre avstånd mellan brevlådorna. Jag vet att inte bara svensk lag utan även EU-direktiv här kan komma in i bilden. Jag menar ändå att det behövs ett omtag på detta område för att långsiktigt bibehålla en service till alla till rimliga kostnader, för även om de flesta av oss i dag omfattar och bejakar den nya tekniken finns ett behov av grundläggande service av post och tidningar kvar. Det finns trots allt de som varken kan eller vill göra dator och internet till sina verktyg, och de ska också kunna få en grundläggande service.