Fru talman! Jag börjar med att säga att Vänsterpartiet yrkar avslag på det här förslaget. Det gör vi av olika anledningar.
Vi menar självklart att Sverige ska ha ett starkt skydd mot allvarliga säkerhetshot. Det får dock inte innebära att man bortser från krav på respekt för rättsstatens principer och för proportionaliteten. Skyddet av grundläggande fri- och rättigheter i samband med frihetsberövanden och bruk av tvångsmedel måste vara starkt – för vuxna och kanske än mer för barn.
Det här är vår markering mot att man ska bryta mot rättsstatens normer och medge ingripanden som skulle kunna undvikas med bättre förebyggande insatser i samhället. Jag tror att många vet att Vänsterpartiet agerar kraftfullt för det. Ibland tar de som önskar repressiva åtgärder till brösttoner.
Vad det handlar om nu är ökade möjligheter till förvar, längre förvarstider för vuxna, till och med utan någon som helst gräns, och utökade tider för barn. Det ska också bli sänkta beviskrav för vuxna och skärpta straff för barn när det gäller vissa brott.
Det är sant att Vänsterpartiet har varit tveksamt till tidigare reformer på området, som också har handlat om allvarliga skärpningar. Den lagstiftning vi har i dag om skydd mot utlänningar som utgör kvalificerade säkerhetshot, LSU-lagen, är redan starkt repressiv. Vi menar att det räcker och att det inte finns tillräckliga motiv i dag för att skärpa den ytterligare.
Man påstår att rättsläget och säkerhetsläget är förändrat. Vi menar att säkerhetsläget är ungefär detsamma som när den förändrade LSU-lagen trädde i kraft i början av 2020-talet.
Vi håller fast vid en princip som vi också har haft i fråga om utlänningslagen, nämligen att inte gå med på sänkta beviskrav för förvar. I det har vi stöd från åtskilliga remissinstanser som menar att det är orimligt med förvarstider som i princip kan pågå hur länge som helst. Personer som hålls i förvar enligt LSU behöver inte ens vara dömda för något brott. Det handlar om mer vaga antaganden om vad man misstänker kan hända.
Vi måste ta mycket större hänsyn till barnkonventionen än vad man vanligtvis gör och vad man särskilt behöver göra när det handlar om tvångsingripanden. Det är tragiskt att regeringen gång på gång föreslår mer ingripande åtgärder mot barn utan att man har följt några som helst barnrättsliga principer. Man bortser från barnkonventionens krav som säger att barn bara får frihetsberövas som en allra sista utväg.
I de specifika fall när barn bedöms utgöra ett kvalificerat säkerhetshot bör barnen placeras i en verksamhet som är anpassad för barn, där de erbjuds rehabilitering, vård och skolgång. När det handlar om tvångsingripanden är det svårt att se något annat alternativ än att vi behöver använda Statens institutionsstyrelse och dess institutioner.
Jag yrkar bifall till reservation 1 om avslag.