Herr talman! Jag tycker ju att politik ska vara evidensbaserad och att vi ska förbjuda det som är farligt. Men Kemikalieinspektionen, FAO och Efsa - expertmyndigheter som vi vanligtvis lyssnar på när det gäller andra frågor som rör farliga ämnen - slår fast att människor inte exponeras för detta i farlig mängd, och jag funderar då på hur effektivt det förbudet skulle vara.
Som Jens Holm nämner är det redan utfasat. Ingen risk föreligger för de 3 000 hushåll som i dag får sitt dricksvatten från vattenrör som är relinade med BPA. Då blir frågan den retoriska fråga jag ställde i mitt anförande: Är regeringens kemikaliepolitik effektiv, och är den grundad på vetenskapliga kriterier?
Det är klart att det kan finnas skäl för Sverige att gå före när det inte finns någon annan utväg. Detta gäller till exempel bisfenol A i barnmatsburkar, som vi beslutade om under 2012. Då var det tydligt att EU följde efter. Men här gäller det ett fåtal hushåll. Det handlar om relining som inte påverkar vattnet de dricker och ett ämne som vi inte får i oss i farliga mängder. Då är frågan om detta är prioriterad politik. Är detta effektiv politik? Finns det inte några andra frågor man skulle kunna ta tag i? Jens Holm nämnde själv exempelvis kvittopapper. Där ser vi inga initiativ från regeringen.