Fru talman! Förekomsten av könsstympning är vanligast i 29 länder i Afrika. Högst är andelen i Somalia och Guinea. I 26 av de 29 länderna är det förbjudet enligt lag, men lagstiftningen följs inte. Amineh Kakabaveh har helt rätt i att det inte räcker att lagstifta.
Förutom i en del afrikanska länder förekommer också könsstympning i delar av Mellanöstern och Asien, i Jemen, i delar av Irak, i Iran, Indonesien och Filippinerna. I flera länder är förekomsten ofta begränsad till mindre regioner eller till vissa folkgrupper. Historiskt sett har det också skett i USA och i Europa.
Agenda 2030 har som ambition att utrota förekomsten av kvinnlig könsstympning till 2030, men som vi har konstaterat går arbetet för långsamt. Uppskattningsvis är det 68 miljoner flickor som riskerar att bli könsstympade till 2030, och att skydda dem kommer att kräva en betydande ansträngning. Som jag tidigare nämnde menar Unicef att arbetet skulle behöva gå tio gånger snabbare för att målet ska kunna uppnås.
Samtidigt har framgångar skett. I dag drabbas cirka en av tre flickor mot en av två för 30 år sedan. I länder som Centralafrikanska republiken, Irak, Liberia och Nigeria har antalet drabbade flickor minskat med hälften. Andelen flickor som protesterar mot de här övergreppen har fördubblats de senaste 20 åren.
Men det är en kulturellt känslig fråga. Det är därför av stor vikt att vi jobbar nära lokala ledare i olika länder, inte minst religiösa lokala ledare och opinionsbildare. Religiösa argument till stöd för könsstympning finns ju även i länder där sedvänjan är förbjuden enligt lag. Det är därför ofta helt centralt att använda religiösa aktörer som ingångar i samhällen där könsstympning utövas. Att ge religiösa aktörer som är emot den här praktiken möjlighet att använda sina plattformar är extremt viktigt för att nå framgång i det här arbetet och motarbeta religion som medel för att fortsätta med den här typen av sedvänjor.
Samtidigt vet vi att de religiösa skrifterna inte stöder kvinnlig könsstympning. Ändå har detta fastnat i de traditionella samhällena, och religionen används. Därför är det viktigt att vi också använder religionen som ett verktyg för att minska och komma bort från denna typ av övergrepp.
Lika viktiga är såklart andra traditionella ledare av icke-religiös karaktär.
Könsstympning är också en universell utmaning. Det kan inte bekämpas utan ett samhällsengagemang på absolut gräsrotsnivå, också bland unga människor. Ungdomar och aktivister måste inkluderas i detta arbete, ges en röst och utrymme och vara en del av den kollektiva globala ansatsen.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Vi måste vara fler som vågar och har utrymme att resa oss upp och säga: Nu räcker det! Enough!
Civilsamhället kan också ha en extremt viktig roll i att driva rättsfall som kan leda till lagföring och att hålla beslutsfattare till svars för att den lagstiftning som kanske finns på plats inte upprätthålls.
Den allvarliga kränkning som detta innebär av barns, flickors och kvinnors mänskliga rättigheter är en form av våld djupt rotad i ojämlikhet mellan könen. Det är en extrem form av diskriminering mot flickor och kvinnor. Det är ett övergrepp på människans rätt till hälsa, fysisk integritet och säkerhet.
Det handlar om rättigheten att inte utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller annan förnedrande behandling. Det handlar även om rätten till liv då detta ingrepp faktiskt ibland leder till döden. Eftersom ingreppet mestadels sker på barn är det också ett allvarligt brott mot barnets rättigheter.
Det finns helt enkelt inga argument för att världen inte ska samla sig, mobilisera och göra allt den kan för att få bort denna vedervärdiga praktik från samhället.