Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret på Niklas Karlssons interpellation.
Niklas Karlsson hänvisar till regeringsformens 1 kap. 2 §. Den lyder så här: ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.”
Fru talman! Eurostat mäter varje år materiell och social fattigdom i Europa genom undersökningen EU-Silc. Där får människor uppge om de har råd med sådant som anses ingå i en grundläggande levnadsstandard. Frågorna handlar bland annat om möjligheten att betala oförutsedda utgifter, ta en veckas semester per år, betala räkningar i tid och hålla bostaden tillräckligt varm. Undersökningen omfattar totalt 13 indikatorer. Om en person uppger att denne inte har råd med minst fem av dessa klassas personen som materiellt och socialt fattig.
I Sverige uppgav 6,9 procent av befolkningen att de levde i materiell och social fattigdom år 2025. Det motsvarar 729 000 personer. EU-genomsnittet för andelen av befolkningen som levde i materiell och social fattigdom var 12 procent år 2025. Högst var andelen i Grekland, Rumänien och Bulgarien. I Grekland levde 30 procent av befolkningen i materiell och social fattigdom. Lägst var andelen i Kroatien, Polen och Slovenien, allra lägst i Kroatien med 4,4 procent.
Sedan 2016 har den materiella och sociala fattigdomen i EU minskat från 16,4 till 12 procent. Utvecklingen kan till stor del förklaras av att flera medlemsländer haft en stark ekonomisk utveckling under perioden.
Sverige har däremot utvecklats i motsatt riktning. Andelen som levde i materiell och social fattigdom ökade från 3,0 procent 2016 till 6,9 procent 2025. Den största ökningen skedde under den här mandatperioden i samband med inflations- och energikrisen 2022. Mellan 2022 och 2025 steg andelen som levde i materiell och social fattigdom från 3,5 till 6,9 procent.
Fru talman! I det här läget har finansminister Elisabeth Svantesson och Tidöregeringen prioriterat sänkt skatt för höginkomsttagare. Den ganska speciella familjen Snutsyrra, som har två barn, villa och stora lån och som förbrukar 1 000 liter bensin om året, har fått ungefär 5 000 kronor mer i månaden – det stämmer. Mest har familjen Prästminister och herr och fru Riskkapitalbolagsdirektör fått.
Hur kan denna utformning av skattepolitiken vara förenlig med regeringsformens skrivningar om vad det allmänna särskilt ska verka för? Jag begriper det inte. Elisabeth Svantesson kanske kan förklara?