Herr talman! Att Vänsterpartiet vill höja skatten är ingen nyhet. Det brukar vara en standardlösning på de flesta problem. Vi såg ett problem med fastighetsskatten. Vi såg att människor faktiskt kände en stor otrygghet i sina boenden när grannen sålde dyrt, när taxeringsvärdena drog i väg och de helt enkelt inte hade pengar för att betala fastighetsskatten. Ett hus är ingen bankomat där man kan ta ut pengar för att betala en skyhög fastighetsskatt, som kanske drog i väg med 10 000 kronor.
Det är dessa skatteprinciper man måste fundera på: Ska det vara höga skatter i alla lägen, eller ska det vara det när man gör en vinst, tjänar pengar eller drar in pengar - som man också har för att betala skatten med? Vi skiljer oss från Vänsterpartiet i synen på detta. Vi tycker att det ska finnas en förutsägbarhet i skattesystemet. Människor ska inte känna otrygghet för att de inte vet vilken skatt som kommer att drabba dem, och det gamla fastighetssystemet var ju expert på att orsaka just otrygghet för människor i deras hem. Vi såg till att den otryggheten försvann, och jag är rätt glad och stolt över det.
Därmed är det inte sagt att vi inte har mycket att göra kring de här frågorna i dag. Ulla Andersson har uppenbarligen haft rätt väldigt länge, i många frågor. Jag har i några år pläderat för förändringen av ränteavdragen, och jag stöttade det första amorteringskravet som infördes. Jag tyckte att det var rätt, och där tror jag att vi gjorde gemensam sak. Det var alltså bra.
Jag tolkar dock Ulla Anderssons inlägg här som att Ulla Andersson inte vill ha attefallshus. Hon vill inte förbättra möjligheterna för enskilda att hyra en del av sin privatbostad. Jag tycker att det är utmärkt om vi kan använda det befintliga beståndet, de befintliga fastigheterna, bättre än vi gör i dag för att öka möjligheterna för människor att bo någonstans. Jag tror att vi behöver alla dessa möjligheter, inte stora begränsningar i vad vi ska göra.