Herr talman! När det gäller bemanningsföretag vill jag ändå börja med att konstatera att de allra flesta som har ett jobb i ett bemanningsföretag omfattas av ett kollektivavtal med 98 procents täckningskrav. Det kan vara ett bra steg in på arbetsmarknaden för många, särskilt för en hel del personer som har haft lite svårt att ta sig in annars.
När det gäller lön, arbetstider med mera är det ju en fråga för parterna som jag tycker att vi som har politiska uppdrag ska försöka hålla oss ifrån. Jag noterade att det också var inställningen hos LO:s avtalssekreterare Per Bardh när han blev intervjuad om detta i
Uppdrag
granskning
för ett antal månader sedan.
Då återstår den andra frågeställningen, den som gäller det som är lagreglerat när det gäller anställningsskydd och liknande. Hillevi Larsson sade i ett tidigare inlägg, om jag inte minns fel, att det är något fel på lagen. Vet vi det? Det är min möjligen retoriska motfråga. De fall som Hillevi Larsson beskriver har ju egentligen inte testats i Arbetsdomstolen förrän nu. Just nu pågår någonting som kallas för Maraboufallet eller Kraftfallet i Arbetsdomstolen, och vad jag vet är ännu inget datum utsatt för huvudförhandling. Detta är det första riktiga fall där man testar de regler vi faktiskt har.
Förra gången någonting liknande var uppe i Arbetsdomstolen gällde Abu Garcia-domen 2003. Det var ett liknande fall men inte detsamma. Det handlade om säsongsmässiga variationer men har sedan här och var, om jag har förstått rapporteringen rätt, tagits till intäkt för den situation som Hillevi Larsson beskriver.
Det som är tydligt i lagstiftningen är att vi har både en informationsplikt och en förhandlingsskyldighet när det gäller den typen av situationer som uppstår. Vi har också i lagstiftningen, precis som Hillevi Larsson tog upp i sitt tidigare inlägg, grundläggande regler som handlar om återanställningsskyldigheten inom nio månader.
Det ska därför bli intressant att se hur man dömer i Arbetsdomstolen i det här Maraboufallet som vi nu väntar på.
Grundregeln måste naturligtvis vara att man inte ska ha den typen av möjligheter att kringgå de grundläggande bestämmelserna i lagen om anställningsskydd som Hillevi Larsson tar upp i sin interpellation. Däremot kan jag i dagsläget inte ställa mig bakom krav på förändrad lagstiftning innan vi har gjort två saker, nämligen först fått domen i Arbetsdomstolen så att vi får klarhet i hur domstolen tolkar dagens regler. Det andra gäller det jag inledde med att prata om, nämligen bemanningsföretagsdirektivets införande genom den utredning som nu arbetar med detta, för den påverkar naturligtvis också den relevanta lagstiftningen.
Slutsatsen är alltså att i grunden är det en bransch som har en högre täckningsgrad när det gäller kollektivavtal än andra och än arbetsmarknaden i gemen. I den mån det finns avarter testas dessa just nu i Arbetsdomstolen, och bemanningsföretagsdirektivet ska inkorporeras i svensk rätt genom den utredning som levererar sitt slutbetänkande om några månader. Vi kommer naturligtvis att följa detta ganska noggrant.
Jag konstaterar också att sju avtalsområden i årets avtalsrörelse har hittat egna lösningar på hur man hanterar bemanningssituationer. Partnerna har alltså i avvaktan på domar och annat försökt hitta kollektivavtalslösningar som hanterar den här frågeställningen, och jag tycker naturligtvis att det är bra att man har försökt göra det på det sättet.