Fru talman! Jag diskuterar väldigt gärna här i kammaren och i andra sammanhang hur vi kan motverka att människor utsätts för könsstereotyp reklam. Men det vi har att diskutera i dag är just reklamen i det offentliga rummet, och det är också en väldigt viktig fråga.
Av Robert Hannahs repliksvar förstår jag att Liberalerna helt enkelt inte tycker att systemet är trasigt. Samtidigt ger ni uttryck för att ni ser ett problem med att det fortfarande förekommer sexistisk reklam i det offentliga rummet.
Att Sverige är bättre än några grannländer tycker inte jag är ett tillräckligt starkt skäl att inte försöka åtgärda de problem vi ser. Jag tycker att vi ska titta på den isländska modellen, som verkar ha kunnat kombinera det bästa av två världar.
De aktörer jag framför allt talar om är inte de som inte lyssnar på lagstiftning, för någon lagstiftning har vi ju inte i dag. Det vi har är Reklamombudsmannens utslag, och det finns företag som inte bryr sig om dem. Reklamombudsmannen har inga sanktionsmöjligheter. Det handlar om name and shame och att ge tips till de företag som vill ta till sig dem och se till att de företag som bryter mot standarderna hängs ut, och förhoppningsvis väljer kunderna något annat.
Detta är inte tillräckligt effektivt för alla aktörer och påverkar inte alla aktörer. Som jag lyfte i replikskiftet med Moderaterna har konsumentmakten begränsningar. Vi kommer inte åt alla problem med plånboksröstningen, som man kan kalla konsumentmakten, och inte heller med den självsanering som Reklamombudsmannen bidrar till.