Herr talman! Riksdagsledamoten Kristina Nilsson sa många viktiga och kloka saker i sitt tal. Jag tog fasta på det som handlade om digitala lösningar, som är så självklara för oss i många sammanhang. Har jag ett problem lyfter jag min mobiltelefon och försöker hitta en digital lösning. Många tänker på samma sätt vid behov av sjukvård.
Vi har dock ett problem i dag. Sjukvården ska vara behovsstyrd. Samtidigt finns det många lösningar där det är svårt att se den där grindvaktsfunktionen som vi har byggt in i systemet, så att man vet att den som har störst behov går först. Till dels hänger detta ihop med att vi har så olika ersättningssystem och avgiftssystem i landet. Det är inte så att någon försöker nyttja systemet. Men är det möjligt att skapa en verksamhet i en region som har ganska gynnsamma förutsättningar kan man använda detta för resten av landet också. Det skapas en obalans och en osäkerhet - och även en ekonomisk ineffektivitet, tror jag - när man gör på det sättet.
Min fråga till ledamoten Kristina Nilsson är: Är det inte läge att överväga någon form av nationellt ramverk för avgifter och ersättningar? Det handlar inte om att bestämma vilken avgiften ska vara, utan om att förstå hur olika slags delar i lösningarna för fysiska och digitala besök förhåller sig till varandra. Borde vi inte ha en nationell syn på var man betalar mer och var man betalar mindre för att säkerställa att man styr mot behovsstyrd vård?