Herr talman! De klyftor som statsministern är rädd för att skapa är de som nu skapas med ett stort utanförskap. Om tröskeln in i Sverige är på en viss nivå medan tröskeln för att komma in på arbetsmarknaden är på en mycket högre nivå kommer däremellan att fastna ett antal personer, och de fastnar i utanförskap. Det är det som händer.
Precis som statsministern besökte jag Skåne i går. Jag var vid olika mottagningar i södra Skåne, i Trelleborgsområdet. En stor grupp är tonårskillar med ursprung i Afghanistan. Där finns de som inte har gått i skolan över huvud taget. De är i 16-, 17- eller 18-årsåldern. Statsministern säger att de ska ta studentexamen och gå på högskola. Ursäkta mig, det är en vacker vision, men i många fall kommer det inte att vara realistiskt. Är det då bättre att de lever i utanförskap och går på bidrag hela livet, eller ska vi skapa en arbetsmarknad som tillåter dem att bli en del av den svenska arbetsmarknaden? Vad hände med att alla ska med, statsministern!
(Applåder)