Fru talman! Jag uppskattar givetvis att man fortsätter att arbeta med de här frågorna. Det är nödvändigt och ett minimum. Men man måste göra det på ett skickligt sätt.
Där kan man fundera över frågor om placeringar. Det finns ett antal fångar som är dömda för allvarliga sexualbrott. Hur gör man i riskbedömningar där? Är det rimligt att de ska placeras i dubbelceller, eller är det en riskfaktor?
Ska vi göra intervjuer där man testar vilka som skulle kunna stämma och förhoppningsvis trivas bra ihop? Jag vill gärna tillägga att jag också har hört positiva exempel där de som har fått dela cell och sedan blivit erbjudna att bo i ensamcell har nekat det för att de har blivit så goda kompisar. De tycker att kvällssamtalen har varit oerhört värdefulla för dem. Det kan också ha en terapeutisk effekt att man umgås om man kommer in på kloka tankar tillsammans och försöker att bygga upp en bättre framtid än det liv man hade när man kom in i fängelset.
Att bedöma riskfaktorer är extremt svårt att göra både ute i verkligheten och inne på institutioner. Ambitionen att göra det vill jag gärna hylla, men frågan är hur det ska gå till. Jag vill gärna fortsätta att följa utvecklingen av det och vad som sägs i den rapport som om jag förstod det rätt skulle komma från Kriminalvården i oktober.