Herr talman! Jag vet inte om vi reder ut det här i ett replikskifte, men jag fortsätter gärna diskussionerna.
Det vi ser är att när vi har till exempel arealstöd, som det vi har nu och som är baserat på storlek, blir det inlåsningseffekter. De allra flesta lantbrukare i dag, från de mindre jordbruksföretagen, brukar andras mark mer än sin egen – de arrenderar. Den som äger marken får till exempel ett stöd per hektar, oavsett vilket skick marken är i.
Det jag har fått till mig är att det kan vara svårt att uppnå bra vattenavrinning och marker i bra skick. Antingen får du pengar från EU eller från någon som arrenderar, vilket gör att du har ett fast pris. Det minsta är det som du får i EU-stöd. Om det i stället skulle baseras på vilken miljö och klimatnytta du bidrar med eller tillståndet på marken och de delarna skulle du få incitament att förbättra marken, avrinningen och sådana saker.
Det finns alltså många inlåsningseffekter med det stödsystem vi har i dag. I stället skulle vi kunna ha ett stödsystem eller en jordbrukspolitik som inriktas på att hela tiden göra förbättringar. Ja, det kan bli fler kontrollpunkter, men det kan också göra att vi får ökad produktion på en mark som är välskött.
(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Jag utgår från att ledamoten använde ”du” syftande på tredje person.)