Fru talman! Jag menar att vi har en nationell vårdkris i Sverige. Vi har också en stor kris när det gäller vårdpersonalens arbetsmiljö. Det har vi haft länge. Överbeläggningarna på landets sjukhus ökar också. Intensivvårdsplatserna minskar och är färre än före pandemin. Det är inte särskilt lyckosamt. Facken - Kommunal, Vårdförbundet och Sveriges läkarförbund - larmar.
Ni lägger mycket av ansvaret på regionerna, Thomas Ragnarsson. Och regionerna är ansvariga. Men det är en ekonomisk kris som beror på inflation och diverse saker. Fortfarande saknas ungefär 16 miljarder inom vården.
Det får också andra konsekvenser. Hälso- och sjukvården ligger efter i sitt arbete med att höja beredskapen för krig och allvarliga kriser. Det är inte Vänsterpartiet utan Försvarsberedningen som konstaterar det. Det gör att vår förmåga att klara av en kris, ett krig eller en pandemi, är väldigt begränsad, mindre än tidigare måste jag säga.
Förra året varnade Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, i en annan rapport för riskerna med privat ägande i sjukvården. FOI pekade bland annat på att myndigheterna saknar direkt kontroll över stora delar av vårdsektorn, vilket gör det lite svårt att säkerställa verksamheter i kris och att krigsplacera personal. Jag tycker att regeringen och SD har ignorerat detta.
Jag vill fråga ledamoten: Finns det några vägar framåt? Vad gör vi i en verksamhet som just nu är väldigt dränerad om det - gud förbjude - kommer en pandemi?