Fru talman! Jag yrkar bifall till miljö- och jordbruksutskottets förslag i betänkande nr 19,
Naturvård
, och avslag på samtliga sju reservationer.
Under senare år har naturvården vuxit fram som ett av de viktigaste områdena inom svensk miljöpolitik. Anslaget för skydd av den biologiska mångfalden har fördubblats. Vi har etablerat nya naturreservat och nationalparker både på land och till havs. Vi har upprättat program för hotade arter. Sveriges natur är på väg att kartläggas i ett av de mest uppmärksammade nationella bokprojekten i modern tid,
Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna
.
För Socialdemokraterna har naturvården alltid haft en stark social dimension. Allemansrätt och strandskydd handlar om att naturen ska vara tillgänglig för alla på lika villkor. Men naturvård handlar också om folkhälsa, företagande och regional utveckling. Naturvården är en politik för att värna den politiska mångfalden och ekosystemen. Den är ett uttryck för omsorg om livet självt.
En viktig utgångspunkt i naturvården är den nationella satsningen på lokal och kommunal naturvård. Under tre år bidrar staten med 300 miljoner kronor för att stärka naturvården i kommunerna. De statliga bidragen matchas av motfinansiering till minst 50 %. Sammantaget har under de senaste åren minst 600 miljoner satsats på lokala naturvårdsprojekt. De allra flesta kommuner i landet har fått medel till lokala naturvårdsprojekt. Här finns traditionella satsningar som inventering och områdesskydd men också friluftsprojekt och folkbildning. Lokala aktörer, som föreningar och byalag, har spelat en viktig roll.
För att ge några exempel väljer jag Västra Götalands kommuner. Eftersom jag själv kommer från Västra Götaland tycker jag att det är roligt att välja just den regionen. Västra Götaland har alltså deltagit aktivt i naturvårdssatsningar. 40 kommuner i länet har sökt och beviljats bidrag på drygt 29 miljoner kronor till 155 projekt. Ett projektexempel är informationskampanjen om lövskogar i Falköpings kommun. Ett annat är Härryda kommuns natur- och kulturinventering i Storåns dalgång.
Som socialdemokrat är jag övertygad om att det enkla vardagliga friluftslivet, inte minst det som kan utövas nära bostaden, har ett stort värde både för samhället som helhet och för alla enskilda individer. Vi människor mår helt enkelt bra av rörelse, frisk luft, sinnesintryck och naturupplevelser. Det spelar mindre roll om det sker på egen hand, arrangerat via ideella organisationer eller via företag inriktade på att erbjuda aktiviteter.
Fru talman! Regeringen har till innevarande år förstärkt anslaget till friluftsorganisationerna från 15 till 25 miljoner kronor. Vi vet att det är väl investerade pengar. De ideella organisationerna gör stora insatser genom att driva verksamhet, utbilda ledare, informera, värna om allemansrätten och vårda lokala grönområden. Inte minst spelar de en viktig roll i arbetet med våra barn och ungdomar.
Den borgerliga alliansen har milt sagt nedprioriterat miljöpolitiken i sitt arbete. Detta gäller inte minst naturvården. Moderaterna vill till exempel minska anslaget till biologisk mångfald med nära 1 miljard kronor. Det drabbar bland annat statsbidragen till kommunerna för att skydda och utveckla värdefulla naturmiljöer.
Vi tror att få politiska insatser röner så stor uppskattning bland så många som just naturvården. Naturen är en källa till glädje, hälsa och rekreation. Samtidigt är den en ekonomisk resurs. Vårt mål är att alla som vill ska kunna hitta stigarna ute i naturen, enkelt och nära. Naturvården ska komma till människorna. Alla ska känna sig välkomna oavsett bakgrund. Kommunernas växande engagemang i de lokala naturvårdsprojekten är ett viktigt steg på vägen.
Fru talman! För att anknyta till det som Marie Wahlgren tog upp om reservationen var det inte så länge sedan som de nationella miljömålen debatterades i kammaren. Dessa bryts ned och följs upp regionalt och lokalt. Länsstyrelserna ansvarar för detta regionala arbete. Jag förutsätter att så sker även i Stockholm, till exempel när det gäller stranderosion, och att berörda ges möjligheter att tillsammans ta fram åtgärder. Det kan gälla länsstyrelsen tillsammans med kommuner, företag, de boende, Skärgårdsstiftelsen med flera. Detta bör ske på ett sådant sätt att det främjar en ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbar utveckling.