Fru talman! Till att börja med vill jag tacka arbetsmarknadsminister Hans Karlsson för svaret, och jag gläds åt den enighet som präglar i vart fall oss två i synen på arbetstidsdirektivets utformning och det orimliga i en 65-timmarsarbetsvecka. Samtidigt måste jag erkänna att jag förfäras över verkligheten. Jag inser min okunskap på området och att det förslag som EU-kommissionären Stavros Dimas har presenterat faktiskt innebär att det införs ett tak som i dag, såsom jag uppfattar det utifrån vad arbetsmarknadsministern sade, inte finns. Det är alltså egentligen så att arbetstiden såvitt jag förstår kan vara i någon mening obegränsad.
Men om vi ändå fokuserar på tanken om 65-timmarsveckan och sätter in den i det perspektiv och den verklighet som vi lever i just nu, med diskussioner om Saab, Opel, Trollhättan, Rüsselsheim och så vidare, finner vi att detta diskuteras mellan arbetsgivare både i svenska och i andra europeiska företag. Vi har under de senaste veckorna kunnat se hur just arbetstidens förläggning och andra villkor blir föremål för anbud från olika fabriker och någonting med vars hjälp man spelar ut arbetstagare mot varandra på olika håll på arbetsmarknaden. Sannolikt både inom Sverige och i det europeiska perspektivet spelas man ut mot varandra.
Det är i det perspektivet viktigt att vi har gemensamma europeiska regler och att få ett arbetstidsdirektiv som begränsar arbetstiden till de i genomsnitt 48 timmar som vore det rimliga. Även om 65-timmarsformuleringen möjligen skulle vara något slags förbättring i förhållande till dagens gränslösa tillstånd, måste målet ändå vara att få en gemensam regel för hela den europeiska arbetsmarknaden om 48 timmars arbetsvecka.
Jag tror också att detta är viktigt inte bara för arbetstagarna utan att det faktiskt finns ett värde i detta också för företagen. För företag som är seriösa och har en hög ambition för både process och produktkvalitet tror jag att det här är en viktig fråga.
Jag skulle i detta sammanhang vilja ställa en fråga till arbetsmarknadsministern om det nu gällande arbetstidsdirektivet, som är några år gammalt. Förutsättningarna i det nya, utvidgade EU är möjligen bättre för att i dag hitta stöd för den så att säga svenska linjen från kanske oväntat håll. Pressen på villkoren gäller ju framför allt oss i den del av Europa som har ganska goda villkor, och jag tror att det kan finnas ett intresse bland dem som har sämre villkor att faktiskt stödja oss i arbetet för att få gemensamma villkor.
Jag undrar hur regeringen och arbetslivsministern går vidare med arbetet på EU-nivå för att få bort möjligheten till undantag från regeln om 48-timmarsvecka.