Fru talman! Vi socialdemokrater ställer oss bakom samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar vi bifall bara till reservation 1.
Fru talman! Offentlig upphandling av livsmedel är en av de viktigaste aktiviteterna för att skapa en långsiktigt hållbar livsmedelskonsumtion och livsmedelsproduktion. Staten, landstingen och kommunerna spenderar miljarder på olika matupphandlingar, och givetvis gör det skillnad om dessa blir mer ekologiskt anpassade. På samma sätt gör det skillnad ifall det går att ställa större krav än EU:s minimikrav.
Sigtuna kommun ställde tuffare krav vid en matupphandling. En av de få stora leverantörerna överklagade och fick rätt i förvaltningsrätten. Kommunstyrelsen i Sigtuna kommun accepterade inte förvaltningsrättens beslut och valde att överklaga domen till kammarrätten. Där har huvudfrågan varit om kommunens krav på kortare tider för transport av djur till slakt, bedövning av alla djur innan slakt och nej till slentrianmässigt användande av antibiotika i djurfodret har brutit mot lagen om offentlig upphandling. Så sent som för en månad sedan avgjorde kammarrätten till Sigtuna kommuns fördel, vilket innebär att det går att ställa tuffare krav, och det är mycket glädjande.
Vilka signaler får vi då av domen? Jo, det är ett mycket stort steg för hela Upphandlingssverige. Därför måste vi agera skyndsamt från riksdagen och regeringen för att elda på nu när tiden är mogen för en ordentlig offensiv.
Det är förvisso viktigt med de pågående utredningarna om upphandlingsregelverket samt hur upphandlingsstödet bör samordnas, men det räcker inte. Regeringens alltför tama hållning i alla dessa frågor skapar förvirring och tvehågsenhet. Det finns ingen tydlig ambition, bara reaktion, på de domar som verkställs, och satsningen på Matlandet Sverige tar inte tillräcklig hänsyn till komplexiteten i LOU och även de möjligheter som förknippas med den offentliga upphandlingen.
Det är också intressant att importen av mat fortsätter att öka till Sverige trots regeringens mycket ambitiösa satsning på Matlandet Sverige. Vän av ordning ställer sig givetvis frågan: Håller projektet Matlandet Sverige på att tappa sin glans? Den stora världshandeln av mat påminner återigen Sverige om att vi behöver en tydlig livsmedelsstrategi som tar hänsyn till bland annat möjligheterna med offentlig upphandling och den positiva inverkan som offentlig upphandling kan ha på den svenska matproduktionen.
Livsmedelsverket har förvisso fått uppdraget att skapa ett kompetenscentrum för stöd till kommuner och landsting att ta fram handlingsprogram för den offentliga måltiden i förskola, skola och äldreomsorg. Men som oftast med regeringens satsningar är de för kortsiktiga, och i det här fallet löper dess värre projektet ut 2012.
Det är bra att Livsmedelsverket skapar nya rekommendationer och riktlinjer, men vi socialdemokrater anser att även Miljöstyrningsrådet måste få ett större utrymme att informera och utbilda. Tyvärr har Konkurrensverket alltför stor inverkan på upphandlingarna. Det finns en stor tro på att det inte ska gå att ställa större krav på andra bedömningsgrunder än pris och leveranssäkerhet. Sigtuna kommun har ju faktiskt visat att det går att göra så. Därför välkomnar även vi socialdemokrater utredningen om upphandlingsstödet.
Kommunerna och landstingen måste få mycket mer skarpa råd och riktlinjer för hur man kan ställa alla de krav som på sikt ger ett ökat utrymme för fler producenter och leverantörer att medverka vid upphandlingarna. Det kommer också att leda till att fler lokala och ekologiska producenter får chansen.
Fru talman! Den kommunala livsmedelstillsynen är viktig. Duktiga livsmedelsinspektörer gör skillnad, och de blir ännu bättre när riktlinjerna och råden från Livsmedelsverket håller hög klass och är tydliga. Det är bra att Livsmedelsverket gör särskilda insatser för att kvalitetssäkra livsmedelkontrollerna.
Det är också en rättvisefråga. Varje konsument ska känna trygghet i att de livsmedel som köps in och konsumeras ska vara underställda en sådan kontroll som i allt väsentligt förebygger och motverkar otjänlighet och ohälsa som en följd av bristfällig livsmedelshantering.
Vår livsmedelskonsumtion måste förändras. Det handlar om en minskad köttkonsumtion och en kraftig reduktion av matsvinnet. Här har vi ett stort politiskt ansvar i samverkan med Livsmedelsverket, producenter och konsumenter att med snabba steg förändra beteenden i konsumtions- och produktionsmönster. Vi måste våga ge tydliga instruktioner och råd.
Det går att ändra animalieproduktionen med olika steg till att bli mindre klimatpåverkande och mer effektiv. Idisslare kan i ännu större utsträckning beta i hagar och på annan mark som inte lämpar sig för odling. Detta stärker den biologiska mångfalden och ökar ekosystemtjänsterna samtidigt som det minskar importen av foderväxter, exempelvis sojafoder från Sydamerika, som i stället kan användas för livsmedelkonsumtion i en situation då vi måste öka livsmedelsproduktionen med 70 procent fram till 2050 för att möta den växande befolkningens behov av mat.
Om grisar och höns åt mer av vårt livsmedelsavfall skulle vi få både minskad klimatpåverkan och minskat matsvinn. Om vi fick en mer effektiv livsmedelsproduktion och hantering i livsmedelsbutikerna skulle matsvinnet minska radikalt. 30 procent av färskvarorna når aldrig konsumenterna. Det är ingen enkel ekvation, men det handlar om attityd och förändringsvilja.
Ersätter vi bästföredatum med minst-hållbar-till-datum skulle det leda till ett minskat matsvinn i alla led från producent till konsument och till minskad klimatpåverkan.
Fru talman! Det är därför helt obegripligt att regeringen avstått från att ge en instruktion till Livsmedelsverket om att publicera verkets råd om matens klimatpåverkan. Regeringens stopp av utgivningen ter sig anmärkningsvärd med tanke på att råden anpassats till EU-kommissionens kritik. Regeringen hävdar att det är Livsmedelsverket som avgör detta, och det är förvisso riktigt att detaljerna och innehållet ägs av verket, men ambitionen och inriktningen är väldigt mycket kopplad till regeringens uppfattning i ärendet.
Om regeringen har en icke-uppfattning svävar också Livsmedelsverket i en viss ovisshet när det gäller avvägningar. Åter visar regeringen, som i många andra liknande notifieringar, ett ointresse i viljan att ha en politisk uppfattning och framåtsyftande ambition.
Det kan till och med tolkas som att regeringen inte bryr sig om matens klimatpåverkan. Signalvärdet i regeringens handlingar är stort, speciellt i ett land av Sveriges storlek. Matens klimatpåverkan är betydande från jord till bord, och då måste varje råd som i allt väsentligt verkar för att minska matens klimatpåverkan tas på största möjliga allvar.
Fru talman! Vi socialdemokrater är glada att utskottet enats kring vårt förslag om att regeringen ska verka för att införa ett förbud mot att azofärgämnen som livsmedelstillsats återinförs i Sverige. Det är märkligt men glädjande att borgarna har valt att ställa sig bakom vårt förslag trots ett tidigare hårdnackat motstånd. Det är positivt att vi har ett enigt utskott.
I slutet av 2007 publicerades en brittisk forskningsrapport,
Southamptonstudien
, där vissa hittills tillåtna azofärgämnens tillåtlighet ifrågasattes. Studien visade att barn drabbades av överaktivitet. I mars 2008 uttalade Efsa att
Southamptonstudien
inte gav anledning att ändra listan över godkända livsmedelstillsatser. Studien ledde dock till nya märkningskrav.
EU-parlamentets miljöutskott har röstat för att dessa färgämnen ska förbjudas i ny lagstiftning för livsmedelstillsatser.
I Danmark resulterade en kampanj i att samtliga livsmedelskedjor tog bort färgerna från sortimentet.
I Sverige har Ica beslutat att ta bort azofärgämnen i godis men behålla dem i stenbitsrom som ju inte riktar sig till barn. Coop har också fasat ut azofärgämnen. Dock kan det finnas kvar i lösgodis och i importerat godis.
Då överkänslighetsreaktioner och allergier är vanligare hos barn än hos vuxna är det troligt att också detta främst drabbar och påverkar barn. Därför är det ett angeläget förbud som jag hoppas att vi kan införa.
Eftersom EU granskat
Southamptonstudien
och efter det godkänt ämnena kan ett medlemsland inte hävda dessa vetenskapliga rön för att införa nationellt förbud utan måste i så fall hänvisa till nya rön.
Emellertid kan ett medlemsland notifiera, det vill säga meddela EU att man vill införa ett förbud. Det är det vi önskar. EU-kommissionen kan säga nej till det, men själva notifierandet kan betraktas som en opinionsyttring. Detta är viktigt för regeringen att känna till och ta med sig framöver.
Jag hoppas att regeringen med ett enigt utskott bakom sig vågar ha en hög aktivitetsnivå i ärendet så att det sker saker och vi inte behöver vänta ett år på att det kommer någon form av förslag tillbaka till riksdagen.
(Applåder)