Herr talman! Tack, ledamoten, för att frågan tas upp så att det inte finns några tveksamheter.
Låt mig ändå börja med att krångla till det lite. Det finns en informationsplikt i dag, vid väldigt speciella tillfällen: när barn riskerar att fara illa eller har farit illa. Frågan är alltså inte ny för sjukvårdspersonal, men det handlar om en helt annan dimension. Frågan om att både rädda liv och sedan göra något annat finns i sjukvården.
Även om alla tycker att detta är självklart vill jag skicka med att det är en svårighet. När man ska bedöma om det finns en risk för att barn far illa är man inte säker, utan det handlar just om en bedömning. Detta är ett svårt dilemma för sjukvårdspersonal, inte minst vid barnkliniker. Man vill självklart ha möjlighet att anmäla om ett barn riskerar att fara illa, men det är svårt.
Detta visar också att det finns många etiska överväganden när man inför den här sortens saker, som på ett sätt kan tyckas vara bra men också har en baksida.
När det gäller den här frågan, precis som många andra, har vi den ordningen att den måste utredas, så att vi har ett underlag. Utredaren var väldigt tydlig: Detta är inte lämpligt. Det är som det ska att utredaren talar om vad som fungerar och vad som inte fungerar.
Men vi gjorde något lite ovanligt. Vi hade nämligen haft möjlighet att läsa underlaget och kunde redan vid presskonferensen tala om att vi skulle följa utredarens förslag. Vi skulle alltså inte göra något annat än vad utredaren föreslog. Vi tyckte inte att det fanns tid för remisser och diskussion när vi faktiskt var överens. Alla fyra partierna gjorde alltså som vi alltid gör: Vi läste utredningen, bedömde hur den såg ut, samtalade och kom till ett resultat.
Jag är väldigt glad över att vi kunde ge beskedet så snabbt. Precis som ledamoten säger gör det att man kan flytta denna fråga, som innebär svåra etiska överväganden, åt sidan.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.