Fru talman! Låt mig börja med att säga precis detsamma som jag sa i mitt anförande: Det handlar inte om en bestraffning. Det är inte lagföring. Bestraffning och lagföring sker i domstol när man har begått brott.
Detta handlar i grunden inte om dem som blir vräkta. Det handlar om grannarna.
Jag skulle vilja ställa en motfråga. Jag har själv varit i bostadsområden där alla de boende vet om att det finns en lägenhet där det säljs narkotika. Det är så välkänt att polisen har satt upp en kamera utanför för att bevaka, men hyresvärden kan inte vräka familjen, för det är inte den som langar som står på kontraktet.
Den förra regeringen lade ett utredningsuppdrag om att det skulle bli lättare att vräka kriminella, men man missade att ta med förhållandet att det är barnet som begår brott men föräldrarna som står på lägenheten.
Då blir min motfråga: Varför ska vi acceptera att barnfamiljer till exempel inte vågar släppa ut sina barn på gården för att det sker narkotikahandel där? Varför ska vi acceptera att grannar väcks mitt i natten av skjutningar och sprängningar eller att de måste evakueras för att polisen har hittat sprängmedel?
Varför kan inte sådant få vara ett skäl till att vräka den familj som den kriminelle tillhör? Varför kan inte perspektivet i den här diskussionen handla om de grannar som är hederliga och vanliga människor men som lider därför att deras grannar inte följer lagen och utsätter dem för fara och obehag? Det är mitt perspektiv i den här frågan.
Jag tycker att ni ska vara väldigt tydliga med att ni inte accepterar att människor kan bete sig så här mot sina grannar. Det är regeringens åsikt. Där är vi jättetydliga, och jag är förvånad över att det finns partier i den här riksdagen som inte delar det synsättet.