Fru talman! Hans Göran Franck har frågat
utrikesministern om på vilket sätt regeringen vill
verka för att stoppa UNITA:s sabotage av
fredssträvandena och stödja landets lagliga
regering och civilbefolkning. Frågan har
överlämnats till mig.
Jag är helt överens med Hans Göran Franck om att
situationen i Angola är ytterst allvarlig. När det
gäller mänskliga offer har vi kanske här den största
katastrofen i världen i dag. Från det internationella
samfundets sida har redan gjorts fullt klart vem som
bär ansvaret för det fortsatta kriget. De sanktioner
som FN:s säkerhetsråd nyligen infört mot UNITA
bär vittnesbörd härom.
Sverige stöder till fullo de ansträngningar som görs
inom FN:s ram för att uppnå fred. Mitt bestämda
intryck är att allt som kan göras också görs inom
FN. Jag har som sagt svårt att se hur ett enskilt land
som Sverige skulle kunna göra något därutöver.
Det råder ingen tvekan om att vi alla starkt önskar
att inbördeskriget tar slut, och vi känner med rätta
indignation och upprördhet över kriget.
Det är parterna själva i konflikten som måste vara
överens. Omvärlden har utsatt UNITA för ett
utomordentligt hårt tryck, och FN:s säkerhetsråd
har vidtagit den ovanliga åtgärden att rikta
sanktioner mot annan part än en regering.
Förhoppningsvis ger dessa starka reaktioner från
världssamfundets sida resultat.
Vi har nåtts av beskedet att samtal mellan parterna
hållits i Lusaka i Zambia. Tillgängliga uppgifter
tyder på att dessa inte varit helt utan framgång. Det
är i så fall mycket glädjande.
Sverige är den största bilaterala biståndsgivaren till
Angola. Givetvis har biståndsprogrammet nu
anpassats till katastrofsituationen. En stor del av
biståndet kanaliseras nu även genom FN för
katastrofinsatser. Den dag kriget är slut kommer
Sverige aktivt stödja det återuppbyggnadsarbete
som då tar vid.